Mamma, stoppar de fabrikerna på nätterna åtminstone, sover dom? Nej, fabriken sover inte. Den sover aldrig. Det är därför din pappa och din storebror går till fabriken på nätterna ibland, för att den inte ska stoppa.
Och jag då, måste jag också gå till fabriken på natten? Ja.
Men det blir inte så för den fyraårige pojken. Huvudpersonen i boken Göra sig kvitt Eddy Bellegueule tar sig från den lilla by han vuxit upp i, där männen slits ut på fabriken och kvinnorna är kassörskor eller hemmafruar. Eddy är nämligen bög. Han har inget val. Han tvingas ut ur byn.
Den här boken är mycket speciell. Den är självbiografisk och författaren Édouard Louis skrev klart den när han var 19 år. Den kan läsas som ett dokument om barbariet i det franska klassamhället.
Eddys familj tillhör nämligen de fattigaste, mest utsatta och bortglömda arbetarna i Frankrike. Det som förut kallades trasproletariat: arbetarna som levde i rännstenen, pendlade i arbetslöshet, som var brutna och hänvisade till korta liv med missbruk och våld. Människor som kastats på samhällets sophög.
Hans uppväxt är smutsig med hundar som pissar inomhus, ändlösa floder av alkohol, knorrande magar och egenfångad fisk när pappans sjukpension (ryggen har slitits ut på mässingfabriken) tagit slut, ett alltid närvarande våld, förnedring och mobbning, hat mot ”förortsaraberna” och politikerna.
Svensk arbetarlitteratur har ofta varit besatt av den stora klassresan – för att sedan, när den är gjord, antingen ta avstånd från arbetarklassen eller romantisera den (vilket nästan är samma sak). Louis stora bedrift är att inte göra något av det: han säger som det är och försöker förstå varför. Han gör arbetarklassen en tjänst, för den som orkar ta in det.
Eddys klassresa är inte självvald. Han blir en flykting efter att ha stötts ut ur gemenskapen. Ändå lyckas han med sina beskrivningar visa hur det knappast kunnat gå annorlunda, eftersom detta är vad Frankrike har att erbjuda arbetarna och invånarna i den lilla byn. Det är inte en uppgörelse med den smutsiga arbetarklassen – det är en uppgörelse med det smutsiga klassamhället.
Om mammans liv i det franska klassamhället:
Jag vill inte att du ska få det lika struligt som mig i livet, jag har gjort en massa dumt och det är jag lessen för, jag blev på tjocken när jag var sjutton. Sen vart det struligt för mig, jag blev kvar här och har aldrig gjort nånting. Inte vart ute och rest eller nåt. Hela livet har jag hållit på å städat här hemma och plockat upp skiten efter mina ungar och skiten efter gamlingarna jag tar hand om. Jag har sjabblat. Hon tyckte sig ha begått misstag och, utan att egentligen vilja det, ha stängt dörren till en bättre framtid, en enklare och mer bekväm tillvaro långt från fabriken och den ständiga oron (eller snarare: ständiga ångesten) över att inte kunna sköta familjens ekonomi ordentligt – minsta felsteg kunde göra att vi inte hade mat på bordet i slutet av månaden. Hon insåg inte att det hon kallade sina misstag i själva verket styrdes av en uppsättning fullständigt logiska, i princip förutsedda och obevekliga mekanismer. Hon insåg inte att hennes släktingar, hennes föräldrar, syskon och till och med barn, och så gott som samtliga bybor, hade upplevt samma problem och att det hon kallade sina misstag i själva verket bara var ett fullständigt adekvat uttryck för sakernas normala tillstånd.
Om mamman:
Hon var en i många avseenden argsint kvinna. Hon protesterade så fort hon fick tillfälle, dagarna i ända protesterade hon mot politiker, reformer som skar ner i bidragssystemen och mot myndigheterna som hon avskydde av hela sitt hjärta. Men trots att hon avskydde dessa myndigheter ville hon att de skulle ingripa när det handlade om att ta till hårdhandskarna: mot araber, sprit och narkotika och mot sexuella beteenden som hon ansåg anstötliga. Hon sa ofta Det skulle behövas lite ordning och reda här i landet. När jag flera år senare läste Stefan Zweigs biografi över Marie-Antoinette kom jag att tänka på invånarna i den by där jag tillbringade min barndom, och i synnerhet min mor. Zweig berättar om de uppretade kvinnor som utom sig av hunger och fattigdom beger sig till Versailles för att protestera och som vid åsynen av monarken spontant utbrister Leve kungen! eftersom deras kroppar – som talar i deras ställe – slits mellan fullständig underkastelse och ständigt uppror.
Om pappan:
Som alla män i byn var min far våldsam. Som alla kvinnor beklagade sig min mor över makens våldsamhet. Hon beklagade sig framför allt över min fars beteende när han var berusad … Vissa gånger, som den där julaftonen då min lillebror hade retat upp honom med att vilja byta tevekanal, slog hans dåliga humör om till raseri. När det var en sådan dag ställde han sig upp. Han blev stående utan att röra sig. Han knöt nävarna hårt och ansiktet blev plötsligt blårött. Men också: hans allt blankare ögon (det hände bara om han hade druckit, andra dagar kunde han behärska sig: en man får inte gråta) och obegripliga muttrande. Det började med att han travade runt bordet och vankade fram och tillbaka. Det var inte vankandet hos en man som har tråkigt, som funderar, utan snarare vankandet hos en man som inte vet vart han ska rikta sin vrede. Så gick han fram till en vägg, lite planlöst, och drämde näven i med full kraft. Efter tjugo år i samma hus var det hål lite varstans i väggarna. Min mor skylde över dem med teckningar som mina småsyskon tog hem från förskolan.
Byborna är övergivna av samhället men också av den så kallade arbetarrörelsen. För första gången på länge är det någon som berättar om dem – någon som kan förstå, som haft all orsak i hela världen att försöka förstå, som själv kom undan och därför kunde odla sin talang för språket. Tänk om det kunde hända i Sverige också!
Louis beskriver arbetarklassens barbari men lika mycket villkoren som skapar detta. Det förstår aldrig en borgare; de läser boken som en uppgörelse med homofobin, kvinnohatet och annat som ingår i klassens mest utsatta skikt. Borgaren är omedveten om att Louis beskriver deras samhälle, där människor kastas på soptippen när de tömts på sitt värde. Klassföraktet som borgaren känner är ett självförakt men han är för okunnig och självgod för att förstå det.
Arbetarklassens kamp handlar även om att slippa sig själv, sin avhumanisering, att återerövra sin mänsklighet och sitt värde. Då kan man inte försköna verkligheten, låtsas som att barbariet inte finns. Det finns i olika grader överallt där människor tvingas in under exploatering.
Louis visar att politiken är på riktigt. Det är på liv och död för de mest utsatta människorna. När socialdemokratin och vänstern överger dem revolterar de genom att rösta på radikala högerpartier. De straffar makten men även sig själva – och så kommer det att vara tills arbetarklassen format sin egen opposition, sina egna ledare, sitt eget program som visar vägen ut ur barbariet.
Vi tänker inte vara dem ni tvingar oss vara, eller leva som ni tvingar oss leva.
Leave a Reply