I dagarna pågår en konflikt i Göteborgs hamn. Skandinaviens största hamn ägs av ett kommunalt bolag, som i sin tur anlitar olika bolag för att sköta verksamheten. Ett av de bolagen är APM Terminals. Deras agenda verkar vara att underminera den fackliga organisationen.
Det finns två fack i hamnen: det ”nya” Hamnarbetarförbundet och det gamla Transportarbetarförbundet. Majoriteten av arbetarna i Göteborg är anslutna till Hamnarbetarförbundet.
Det bildades 1972 sedan efter starkt missnöje med Transport. På den tiden genomdrevs flera reformer som minskade arbetarnas möjlighet att påverka beslut. När Transport bestämde att lokala avdelningar skulle upplösas och ingå i större sektioner så vägrade arbetarna i Örnsköldsvik. De uteslöts och bildade istället Hamnarbetarförbundet.
Hamnarbetarförbundet har aldrig fått teckna egna kollektivavtal. Ändå organiserar de mer än 80 procent av arbetarna i Göteborgs hamn och ungefär hälften av alla svenska hamnarbetare. Det är kärnan i den pågående konflikten: rätten att få teckna avtal. Men det betyder också att Hamnarbetarförbundet inte omfattas av fredsplikt. Därför har de kunnat genomföra strejker och blockader som förbättrat villkoren.
Förbundet är partipolitiskt obundet men tar ställning i politiska frågor. De värnar om medlemsdemokratin och har täta medlemsmöten. De 15 avdelningarna är lokalt självbestämmande. I en minnesskrift över åren 1972-1992 skriver man apropå medlemsinflytandet, att man har lokal strejkrätt och att alla större beslut tas genom medlemsomröstning.
Enligt förbundet jobbar över 800 arbetare i Göteborgs hamn. Det är alltså en myt att hamnarna skulle ha dött ut som varvsindustrin. Den pågående konflikten visar också att medlemsstyrda organisationer formar arbetarkollektiv med stolthet och sammanhållning.
Leave a Reply