Lidelsens konvoj

Skribenten Jari Söyrinki är gruvarbetare i Kiruna och tidigare bosatt i Kanada

”Det handlar inte om vaccinet, det handlar om vår frihet”. Uttalandet är typiskt för deltagare i den kanadensiska proteströrelsen Freedom Convoy. På rödvita flaggor med lönnlövet, över vindrutorna på lastbilar, på handskrivna plakat som visas upp för exalterade pressfotografer: ”Freedom!”

Det går inte att ta miste på lidelsen. Flammorna slog högt direkt premiärministern Justin Trudeau torgförde nya regler för resor till Kanada i mitten på januari. Lastbilsförare som tidigare passerat gränsen obehindrat avkrävdes antingen vaccinationsbevis eller testning och karantän.

”Brott mot konstitutionen!” ropade de mer finstämda kritikerna. ”Fuck Trudeau!” ropade man över komradion i lastbilarna och startade en serie protestkörningar mot huvudstaden Ottawa. De var många. De kom från olika delar av landet, samlades utanför parlamentsbyggnaden och blev kvar i något som liknade en ockupation.

Den som inte höjde på ögonbrynen då – åtminstone lite, lite grann – är en dålig socialist.

6 februari sa Ottawas borgmästare att de ”förlorat kampen om staden” och begärde undantagstillstånd. Men det blev aldrig någon stor konfrontation. Myndigheterna begränsade sig till att konfiskera insamlade pengar och bränsle. Blockaden fortsatte och spred sig.

Mildheten berodde på flera saker. Opinionsundersökningar visade att kanadensarna både tog ställning för vaccinering och kände sympati för konvojrörelsen. Freedom Convoy är dessutom politiskt återhållsam med demokratiska krav på rörelsefrihet – men inga krav på sociala förändringar.

Förarna som frontat protesten är småföretagare, medan de flesta yrkesförare är egendomslösa. Skulle de senare parkerat på gatorna vore det olagligt i kvadrat: stöld, strejk, sabotage – ja, rena slavupproret i en bransch där många är migranter, rättslösa, offer för fiffel och fusk. Men nu är det inte så.

Klassbasen förklarar också rörelsens stora lidelse. Få arbetare skulle kalla Kanada ”fritt” före restriktionerna, men ett enmansföretag med förlorade intäkter kan åberopa konstitutionen som en svunna tiders frihet.

Freedom Convoy fyller checklistan för småborgerliga rörelser med dess politiska förvirring, fruktan för konkurs och proletarisering, hispiga radikalism och överdrifter, snabba avancemang och lika hastiga reträtt inför reaktionen från storkapitalisterna. Men det finns mer där bakom.

När förarna blockerade gränsövergångar mot USA och skapade komponentbrist för fordonsindustrin hördes ett morrande från djupet. Det var en skarp kampform som efterliknade arbetarklassens: fabriker stängde ner och svaret kom från arbetarnas antagonister.

Rörelsen fördömdes av konservativa politiker och företagarnas intresseföreningar. Nu var det inte roligt längre, nu hade de gått för långt. Man leker inte med pengar på det viset. Trudeau aktiverade nödlagar som aldrig någonsin använts och ger regimen långtgående befogenheter. Allt detta utan att något våld förekommit.

Polisens återöppnande av Ambassador’s Bridge i Windsor – där 25 procent av handeln mellan länderna passerar – och Trudeaus nödlagar kan bli slutet för Freedom Convoy. Eller så kommer de igen. Organisatörerna verkar åtminstone tro det. De anser sig skriva historia.

Förra veckan pratade jag med en glödande anarkist som blivit konvojorganisatör. Med en marxistisk professor som pekade på rörelsens svagheter. Med en facklig heltidare som ansåg demonstranterna vara rassepack. Med en livslång feminist som ordade om rörelsen med hoppfulla ögon.

Rörelsen pressar fram en politisk logik som liknar Gula västarna i Frankrike. Den passar alla, den passar ingen – men faktum är att den finns och att vi behöver förhålla oss till den. Karaktären är alltid obestämd när ”mellanskikten” börjar agera; rörelsen kommer att växla mellan vild passion och bitter besvikelse tills den får klassmässig stadga.

Arbetarrörelsens största misstag är att alliera sig med staten och liberalerna. Det är att ge upp politiken, kapitulera, lämna fältet öppet. ”Fuck Trudeau!” – men på vårt sätt. ”Freedom!” – men en reell, social frihet för alla, som vida överskrider konstitutionen. Gör något vettigt av vreden. Led oppositionen. Utveckla och kombinera de kollektiva kampformerna.

Precis som Gula västarna avknoppas Freedom Convoy nu internationellt. I en dröm skulle Transport ta medlemmarna till Mynttorget; Metall sporra lastmaskinförarna ut på vägarna; snickarna vinka med Byggnads fanor från skylift utanför statsministerns arbetsrum. Arbetarna skulle sätta motståndets agenda och kraven se annorlunda ut.

Men att facken spelar den rollen är lika osannolikt som det varit i Kanada. Så tills vi lyckats samla oss för oberoende handling – vi arbetare, vars politiska strejk kan stanna landet; vi med kraften att omvälva – kommer rörelser som Freedom Convoy att dominera motståndet. Det är lika bra ni vänjer er.

Jari Söyrinki

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*