Det är inte sydeuropeiskt temperament som gör att fransmännen bygger mäktiga proteströrelser. Inte heller är det någon ”revolutionär tradition”. Revolutioner är inte traditionella och traditioner är inte revolutionära.
Det är erfarenhet och aktivism som ligger bakom rörelser som Gula västarna.
Socialdemokratin bedövade arbetarklassen under sin storhetstid. Fanns det problem eller klagomål, på arbetsplatsen eller bostadsområdet, skulle de överlämnas till fackets ombudsmän eller partiernas politiker.
Och där tog det egna engagemanget slut. Ombudsmän och politiker fick sköta frågorna som de bäst ville och småfolket pyssla vidare med vad de nu sysslade med. På det sättet hölls makten fredad.
Men nu finns ingen som ”tar över” våra problem, som istället staplas i problemhögar. Det breder ut sig ett enormt ledarskapstomrum och makthavarna är svaga.
Om vi bygger rörelser kan vi snabbt vinna mark – och i den branschen har vi saker att lära från Frankrike.
- Arbetarrörelse kräver oberoende. Vi tar inte hjälp från stater, företag eller partier eftersom det alltid finns krav på motprestationer. Vi låter oss inte korrumperas.
- Arbetarrörelse kräver organisering. Möten bildar arbetsgrupper och kommittéer som rapporterar till nästa möte. Till att börja med. Vi avslutar aldrig ett möte utan att alla vet vad som ska göras.
- Arbetarrörelse kräver ansvar. Vi delar på arbete och uppoffringar. Vi tar varandra på allvar. Alla är alltid trötta, det hör till arbetarens liv. Vi tolererar inte glidare.
- Arbetarrörelse kräver enighet. Vi söker alltid efter krav som enar – inte splittrar. Vi försöker se helheten. Vi godtar aldrig erbjudanden som belönar vissa och straffar andra.
- Arbetarrörelse kräver tid. Upprepning är ofta klokt. För varje gång vi till exempel håller en arbetsmiljöprotest blir vi mer organiserade och effektiva. Vi får erfarenhet. Vi är uthålliga.
Leave a Reply