Brev från en kritiker

Insänt till rörelse.org med anledning av Ove Stålnackes avgång som ordförande för Gruvtolvan i Kiruna.

*****

Många kritiska fackmedlemmar stödde och uppmuntrade Ove Stålnacke att ställa upp i Gruv 12:ans ordförandeval förra året. Den andra kandidaten nominerades av styrelsen för att efterträda Jan Thelin. Sakfrågan som stod på spel var om klubben skulle fortsätta sin utveckling mot en ren personalorganisation åt LKAB, vilket pågått med starkt eftertryck de senaste 6 åren. Med Stålnacke som ordförande kunde kanske utvecklingen bromsas. Det är en tung post, med stort inflytande, och även om Stålnacke inte gav några löften talade han i allmänna ordalag om behovet av förändrat ledarskap. Han vann valet.

Det skulle ta en viss tid för Stålnacke att bli varm i sin nya roll. Det var uppfattningen hos dem som röstat dit honom. En omständighet som skulle försvåra hans arbete var att styrelsen dominerades av personer som valts under Thelins ordförandeskap. Omställningen skulle därför ta tid och vara kämpig för Stålnacke. Men verkliga problemet blev ett annat, nämligen att Stålnacke över huvud taget inte vände sig till medlemmarna. Styrelsen fortsatte att bygga sin personalorganisation. Skillnaden var bara att Stålnacke axlade uppgiften som ”personalchef” tyst och bakom kulisserna, medan Thelin varit högljudd och enväldig. Många som röstat på Stålnacke blev besvikna. Han redovisade aldrig varför han gjort sig till ett ”femte hjul” under styrelsen.

I september ska Stålnacke ha gått bärsärk under ett krogbesök, ofredat kvinnor och angripit en man fysiskt. Media kan sådana här gånger förstora och förvränga skeenden, och gruvarbetarna verkar inte ha fått någon närmare information på medlemsmöten eller i utskick. Men Stålnacke har avsagt sig sina uppdrag och vice ordförande tagit över. Styrelsen låter meddela att händelsen består av en ”privatsak” som de inte tänker orda om offentligt. Men till offentligheten meddelar man att Stålnacke avsagt sig sitt uppdrag. Vart går gränsen, och vad har medlemmarna rätt att känna till? Inget, enligt styrelsen, och begraver alltihop inom sitt lilla – men lokalt mäktiga – pampvälde.

Så vad hände den omskrivna krogkvällen och vad har hänt under Stålnackes tid som ordförande? Varifrån fick Stålnacke sin självbild – enligt media – som lokal fackpamp? Är dålig kvinnosyn och dåligt ölsinne ett problem hos honom eller Gruv 12:ans styrelse som helhet? Styrelsen skaffade sig ansvarsfrihet genom att lägga allt tryck på Stålnacke. När han var borta, var problemet borta. Vi vet att det finns en alkoholglad och kvinnoförnedrande kultur när det kommer till fackliga fester och kurser. Det vill säga, samma sak som Stålnacke bedrev på krogen och som han sedan straffas för…av styrelsen och högre fackliga ombud.

Fallet Stålnacke skulle ha behandlats av medlemmarna – det hade varit det enda rätta. Hade de förtroende för honom längre? Troligtvis inte. Men vad skulle straffet vara? Att tappa ordförandeskapet? Det fackliga medlemskapet? Att fortsättningsvis inte alls få tillhöra gruvarbetarkåren? Medlemmarna fick aldrig en chans att uttrycka sin ståndpunkt, precis som det är med praktiskt taget alla frågor och konfliktämnen i Gruv 12:an.

Stålnacke borde ärligt berätta vad som hände under krogkvällen och om tagen inom styrelsen. Han borde göra upp med både fylleri och dålig kvinnosyn. I så fall är det inte omöjligt att medlemmarna ger honom en andra chans, på något sätt. Annars kommer det enda resultatet vara ”mer av samma”: styrelsen fortsätter med toppstyre och kör över medlemmarnas behov och intressen i all oändlighet, som det varit med arbetstider och den totala tystnaden efter olyckan i Svappavaara.

Som det ser ut idag accepterades Stålnacke i de här kretsarna så länge han höll på tystnadsplikten. Men när han blottade deras vanor och anda gjorde han sig till ett akut problem.

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*