Brev till LKAB:s verkställande direktör

Vi har blivit ombedda av flera gruvarbetare att publicera detta brev, skrivet av ett skyddsombud på LKAB Svappavaara och antaget av fackklubbens medlemsmöte, riktat till bolagets verkställande direktör Jan Moström.

Brevet har skickats i kopia till alla anställda i Svappavaara och Malmberget men enligt uppgift vill inte fackklubben i Kiruna gå ut med brevet till de anställda på orten.

Den här sortens information får inte mörkas. Det som hände den tragiska torsdagen i juli kan inte ”bockas av” på dagordningen. Alla anställda förtjänar att få veta sanningen direkt från dem som var där.

Delar av brevet publicerades av Norrländska Socialdemokraten igår.

Det här brevet är bokstavligen livsviktigt för Malmfältens gruvarbetare och diskussionen om vad som händer härnäst. Därför publicerar vi det  i sin helhet nedan.

*****

Direktör Jan Moström

Detta brev skickas med stöd av klubb 135:s medlemsmöte den 13/8 2018. Brevet är adresserat till dig men skickar det i öppen form för alla på LKAB eftersom era beslut beträffande säkerhetsarbete berör hela koncernen. Egentligen berör det även de entreprenörer som finns på våra områden, samt våra anhöriga. Kort sagt, hela samhället.

Skriver till er angående det tragiska dödsfall som inträffade fredagen den 27/7.

Hela händelsen har berört mig väldigt hårt. Till stor del för att jag vara en av de första på plats och var delaktig i det tröstlösa hjärt- och lungräddningsarbetet för att försöka rädda Julia. En ung flicka som berövades livet i en allt för tidig ålder. Det berör även för att jag ser att det föranleddes av så stora brister i LKAB:s säkerhetsarbete. Trotsa att företaget ständigt proklamerar ”Säkerheten först”.

Hela min nattsömn är störd. Brottas ständigt med tankar och bilder från olyckan. Ser hennes trasiga, livlösa kropp framför mig. Kan sen inte ens tänka mig hur fruktansvärt det måste vara för hennes familj.

Anledningen till att jag skriver till er är dock inte för att beklaga mig. Allt detta elände har väckt en del frågor i mig som jag hoppas du kan hjälpa till att reda ut.

Vid ditt tillträde så var fokus på besparingar. Man inledde ett sparpaket som ansträngde organisationer som i många fall redan hade knapp bemanning. Ett exempel är underhållet i Svappavaara.

Det krävs av oss att ständigt göra en riskanalys innan vi påbörjar ett arbete och vid särskilt riskfyllda moment gör vi det i skrift. Skulle gärna vilja se den riskanalys som koncernledningen gjort innan besparingspaketet sattes i verket. Kan du presentera den åt oss? Ett så omfattande besparingspaket, och med det – nedskärningspaket, påverkar helt uppenbart säkerhetsarbetet. Är du befriad från att riskbedöma ditt arbete?

Företaget presenterade sen när vi hade temadagar för Svappavaara, stolt en vinst på en miljard kronor för vår resultatenhet förra året. Vinst är naturligtvis bra. Men hade den inte blivit tillräcklig även om en del av den vinst som personalen tjänat in kunnat gå till att göra vår arbetsplats trygg och våra golv säkra att gå på?

Vi uppmanas att skriva riskrapporter för att förbättra arbetsmiljön. Efter att ha sett det katastrofala skick på golvet som Julia föll igenom ställde jag mig frågan hur riskrapporter inte kunnat ha skrivits på det. Satte mig ner vid vår arbetsmiljödatabas och gick igenom rapporteringen. Hittade där en mängd riskrapporter beträffande gallerdurk och golv. Noterade dessutom att det inte var en företeelse isolerad till Svappavaara. Utan det finns hundratals riskrapporter, tillbudsrapporter där människor trampat igenom rostiga golv, och olycksfall där människor tidigare skadat sig inom hela koncernen. Bifogar dessa bilagor som exempel (se bilaga). Det är tydligt att företaget allt för ofta inte byter ut gallerdurk och plåt förrän de blivit livsfarliga att beträda. Att golven är undermåliga borde väl vara en prioriterad fråga med tanke på hur allvarliga konsekvenserna blir. Eftersom problemen finns i hela koncernen så kan jag inte annat än att adressera ansvaret till just koncernledningen. Ni fördelar pengarna, har tillgång till säkerhetsdatabaserna och borde ha en övergripande insikt i problemet.

Riskrapporteringen verkar, vad jag kan se, dessutom ha gått ner senaste tiden. Vet inte om det är på grund av sparpaketet som koncernledningen beslutat om, och att vi helt enkelt inte har tid med riskanalyser, alternativt att riskerna ändå inte blir åtgärdade. Skyddsarbetet verkar i vilket fall ha havererat. Min fråga till dig är följande: Vad har koncernledningen gjort i frågan?

När jag går runt på industriområdet i Svappavaara så ser jag ständigt de nybyggda, väldimensionerade och dessutom otroligt kostsamma konstruktionerna för att skydda kritiska maskindelar från sprängsten torna upp sig. Vilket är förståeligt då kostnaderna, om dessa skulle gå sönder, skulle vara otroligt höga. Men när man ser dem i kontrast till skicket på våra golv så leder det till en fråga. Värderas maskinerna och produktion högre än ett människoliv?

Beträffande samarbetet mellan arbetstagarrepresentanterna och företagets ledning så anser jag det även vara under all kritik. Historiskt sett så har säkerhetsarbetet byggts upp genom ett samarbete mellan arbetssäljare och arbetsgivare. Numer upplever jag allt för sällan att våra synpunkter tas på allvar. Här kan jag presentera ett exempel (se bilaga x) av ett tidigt rop på hjälp beträffande rostproblematiken på våra golv och gångvägar i Svappavaara. Hade personen ifråga tagits på allvar så hade vi nog inte stått i den situation vi står idag. Men många av våra påpekningar om säkerhetsbrister avskrivs likt denna, utan åtgärd. Ett annat problem som jag vill nämna i detta sammanhang är att många arbetstagarrepresentanter vittnar om rädsla för repressalier när man driver skyddsarbete för hårt. Det talas om skyddsombud och fackligt förtroendevalda som fått avsluta sina anställningar för att de varit för besvärliga. Förstår att företaget inte vill diskutera den här typen av fråga, vid avslutade anställningar läggs locket generellt på. Men eftersom det handlar om ett dödsfall och potentiell kränkning av föreningsrätten, så anser jag företagets ovilja vara sekundär. Då måste det primära vara att varje sten ska vändas på så att det inte händer igen. Känner för egen del inte helt trygg i att utföra min fackliga gärning utan reprimander, och jag vet andra som känner likadant. Många vill hjälpa till i säkerhetsarbetet men bereds inte möjlighet då företaget vill ha monopol på beslutsfattandet och markerar det tydligt.

Du har förändrat strukturen på underhållsavdelningen i Svappavaara mot kollektivets inrådan. Företaget förändrar ständigt på eget bevåg och besparar på eget bevåg. Vår skyddsorganisation och vår fackliga organisation får sällan vara med och påverka. Oviljan att låta arbetstagarrepresentanter hjälpa till tillsammans med att du i egenskap av direktör valt in en i princip helt ny koncernledning, gör i förlängningen enligt mig att många felprioriteringar går att härleda till det. Utövar man stor exekutiv makt och inte vill släppa in andra att hjälpa med besluten så faller det i mitt tycke rimligt att man själv tar ett stort ansvar när något går fel.

Hoppas att koncernledningen med dig Direktör Moström i spetsen tar det ansvaret i kommande Polis och Arbetsmiljöutredningar och inte försöker skicka ner det på organisationer som man själva pressat med nedskärningar. Är orolig över att det är något som kan ske då du inte velar uttala dig om dödsolyckan förrän utredningarna är klara. Är även lite orolig att det bara handlar om att du är rädd för att uttala något som senare kan komma att användas mot din person? För om att skydda din egen person mot konsekvenser går före bolagets behov av en Verkställande Direktör som inte gömmer sig bakom sitt skrivbord i en sån här situation, skulle det i mitt tycke göra dig direkt olämplig att sitta på din position.

Det skrivs mycket om att vi anställda ska vara lojal mot företaget och följa säkerhetsregler. Vilket även jag tycker, och försöker göra i största möjliga omfattning. Men för min del anser jag att delar av koncernledningens sparpaket inte är lojalt mot bolaget, utan tvärtom faktiskt direkt skadar det, samtidigt som det försvårar att uppfylla de säkerhetsregler som finns för anläggningarna. Det är blott en produkt som gagnar en kortsiktig vinst. Om du tror att man kan pressa ner utgifterna på våra gamla anläggningar tills de blir livsfarliga så förstår du uppenbarligen inte vilket underhåll de erfordrar och borde således avgå.

Det är fruktansvärt att det blundas för rostproblematiken trots upprepade olycksfall, så att det slutligen resulterar i en dödsolycka. Att anställda tvingas sätta sig ner av rädsla för att beträda sin arbetsplats i Sverige 2018 är inget annat än en katastrof. Det enda positiva i allt detta är de människor som tydligt tagit ställning och genom sitt agerande sagt ifrån. Bolaget stannar verksamheten flera gånger per år för att underhålla maskinerna och säkerställa den dyrbara produktionen. Mig veterligen var detta första gången vi stannade verksamheten för säkerhetsunderhåll, och det var inte på bolagets initiativ, utan det beslutet fattade vi som arbetar.

Det behövs ett djupgående förändringsarbete i företagets säkerhetsarbete. Framför allt så behöver vi som jobbar få vara delaktiga i betydligt större utsträckning.

Avslutningsvis så vill jag säga följande:

Vill aldrig mer behöva hålla en död kollega i mina armar igen. Vill inte heller att någon annan ska behöva göra det.