Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
Arbetare imponeras inte så mycket av personligt mod. Vi bryr oss mer om resultat än ära, hjältar och martyrer. Vi beundrar och eftersträvar det kollektiva modet, eftersom det är så vi kan vinna.
Men även det kollektiva modet kan svika. Den som vill förstå försiktigheten hos gruvarbetarna i Kiruna måste göra en liten resa i tiden, och se hur dåligt ledarskap slog sönder gemenskapen i en av landets största och mest frispråkiga arbetargrupper.
Fram till 90-talet var mindre strejker vanliga i industrin. Fackklubbarna uppmuntrade aktioner under löneförhandlingarna så att de skulle slippa stå tomhänta och tigga. Det var ett samspel som ”motionerade” kollektivet, lyfte fram ledare på arbetsplatserna och uppmuntrade initiativ. Det gav resultat.
Detta samspel försvann när fackförbunden slogs ihop och centraliserades. Klubbarna rättades in i leden och självgående arbetare började uppfattas ensidigt som hot – inte bara från bolaget utan även från facket.
Det var en tid när förtroendevalda åkte runt på arbetsplatserna och tryckte upp kritiker mot väggarna. Arbetarledare omplacerades, sade upp sig, rekryterades till chefer. Kollektivets gamla förkämpar rensades bort utan att nya klev fram, och idag står gruvarbetarna parkerade mellan två stationer där alla väntar på att någon annan ska greppa spakarna.
Gruvarbetarna behöver återfinna den stora glädjen i motstånd, i att göra de där sakerna man i hemlighet önskar att man vågade, sakerna som gör oss till människor. Det kan börja så smått med en namninsamling som alla är med på, som får gemenskapen att växa.
Där förtrycket varit hårdare behöver man gå varsamt fram och övervinna känslor av oro och rädsla. Men målet måste vara klart, att genom en bred facklig aktivism och oberoende fackgrupper träna en ny generation arbetarledare, som på alla plan bryter med slavmentaliteten.
För den saken räcker inte personligt mod – det krävs kollektivt mod och handling.
Leave a Reply