De gångna veckorna följde pressen dramat på SSAB i Luleå, där arbetarna på råjärn valt en ny facklig gruppordförande. I vanliga fall skapar det inga nyheter men nu blev det livat. Den valde stålarbetaren Ulf Karlström hade nämligen politiska uppdrag för Sverigedemokraterna.
Allt media rör vid blir förvrängt. Det målades upp som en episk kamp mellan de goda och onda värderingarna och i slutändan petade IF Metall Karlström från sitt uppdrag.
Verkligheten var mindre dramatisk. De flesta verkar aldrig ha hört talas om Karlström. Inget tyder på en rasistisk, underjordisk komplott. Arbetarna bryr sig inte överdrivet mycket om vilka som bemannar fackposterna.
Det fanns ett missnöje, medlemmarna valde någon som öppnade truten, denna råkade vara sverigedemokrat. Så beskrivs det i samtal med stålarbetarna själva.
Det blev heller ingen strid när Karlström fråntogs uppdraget. Ingen hade några högre förväntningar på vare sig honom eller facket. Det är alltså som på de flesta industriarbetsplatser.
Men medlemmarna ska förstås få välja sina egna företrädare. Kan inte fackklubben, ofta beskriven som ett ”socialdemokratiskt fort” i Norrbotten, hantera en enstaka individ? Hur stark är klubben i förhandlingar om den räds en borgare på missnöjesmandat?
SD vill upplösa all självständig organisering och ställa arbetarna helt under företagens kontroll. Självklart måste de bekämpas – men inte med paragrafer, utan med argument och exempel. Och det är här skon klämmer. Socialdemokraterna har vare sig det ena eller andra.
Med flosker om ”allas lika värde” (ett okänt koncept för arbetare som offrar liv och lem för lön) och byråkratiska metoder fick SD precis som de ville. Åkesson kunde lägga till Karlström i galleriet av nationalismens martyrer och socialdemokraterna åkte djupare ner i skiten.
Fackens stora problem är medlemmarna själva. Varje dag skjuter de mot arbetare som utmanar, söker nya vägar framåt och försöker hävda sig. Det ges inte samma episka proportioner i pressen men så ser det ut. SD utnyttjar bara situationen.
De anställda på råjärn borde noggrant tänka över sin erfarenhet. Runt knuten har andra arbetare satt goda exempel: kvinnorna i Kiruna, verken i Svappavaara, underjorden i Vitåfors. Även de som harvar i Bolidens jättegrop utanför Gällivare.
Där arbetare samlar sig i oberoende fackgrupper kan de sätta agendan, men där de snöar in på att vinna fackliga poster dör kraften. Fackets svaghet sitter i tvingande lagar, avtal och stadgor. Det kommer inte förändras utan en grundlig förändring av samhället.
Gå inte ur facket, ta inte över facket – utför istället det fackliga arbetet på egna premisser. Det är vägen till bättre löner, säkerhet och arbetstider. Lita på den kollektiva kraft vi besitter.
Leave a Reply