Drängar och dragdjur

Tänk en by där några äger allt och alla. De lejer drängar att sköta fälten, som kopplar oxarna framför plogen om morgnarna.

Det är vi. Vi är dragdjuren. Vi drar för att Göran Persson, Leif Östling och Antonia Ax:son Johnson ska få leva på herrgårdar. Vi frustar men fortsätter när piskan märker oss. Men vad händer om vi vägrar?

Herrarna, damerna och deras drängar lever gott på vårt arbete. Så är samhället ordnat. Därför är också vägran att arbeta det värsta brottet – det blottar deras fullständiga beroende av oss. Utan vårt arbete stannar allt. Ingen får äta. Fälten gror igen.

Ändå sker kollektiv arbetsvägran emellanåt. Strejken kan tvinga sig på samhällets dragdjur när arbetsförhållandena blivit mördande. Och det har de blivit: 52 arbetare har dött på jobbet i år, i Sverige, och då räknas inte självmord där psykosocial arbetsmiljö varit orsaken. Malmfälten är bevisligen en särskilt farlig region.

Vad ska drängarna göra om vi håller ihop? Svälta oss? Vi kan leva på lite. Slå ihjäl oss? Då blir de utan skörd. Byta ut oss? Det kommer vi inte att tillåta.

Strejken förvandlar arbetarna till varelser med egen vilja, några som betyder något, som är värda något i sig själva. Strejken är ett språng mot klassmedvetande. Den planterar fröet till ett samhälle där skördarna delas jämlikt.

Men först av allt är den ett sätt att överleva när herrskapet med hjälp av staten och lagen och direktörer driver oss mot bristningsgränsen.

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*