Historien lär att makt korrumperar. Det gäller även fackklubbar som styrs av ett liten krets människor. Om inte ledarna pressas till att dela makten och underställa sig medlemmarnas kontroll, så går de loss och hittar nya vänner på företagens kontor.
De nya vännerna viskar saker i öronen på ledarna, som snart ”inser” att jobbet på golvet inte är så farligt ändå. Ledarna börjar irritera sig över medlemmarnas gnäll och slutar lita på deras ord.
Snart bygger de murar mot medlemmarna. Inga bortskämda typer ska lägga sig i hur de sköter sitt ”arbete” (de ser det inte längre som ett förtroendeuppdrag). Med cheferna i ryggen blir de självsäkra och facket börjar likna en gren av företaget: den sköter konflikter och utför order när de anställda behöver övertalas till något.
Det finns verkligen fackföreningar som blivit ”gula”. Arbetardemokratin är ett helt annat spår. Det är ett sätt att bygga medlemsstyrda fack.
Arbetardemokratin börjar inte på fackexpeditionen utan på arbetsplatsen. Medlemmarna måste förbereda sig på att ta tillbaka makten. Det räcker inte att kasta in en eller två kritiker när det vankas fackliga val, för de kan korrumperas eller tas som gisslan. Ledarna måste kontrolleras och backas upp från golvet.
Kollektivet måste ha något eget att komma med innan facket kan återerövras. Det börjar med möten där alla kan prata fritt. Ur mötena växer en överenskommelse och en plan som alla förstår. Så började arbetarrörelsen byggas en gång: den var självständig och fri.
Så odlar vi fram arbetardemokratiska ledare och en kår av verkligt förtroendevalda. Arbetardemokrater delar på uppdragen, delar på makten. Alla ska hjälpa till att bära ansvaret.
Arbetardemokrati är motsatsen till de enmansshower som sakta men säkert avlivar fackföreningarna.
Leave a Reply