Fighting spirit för fasta jobb

Enligt lagen om anställningsskydd (LAS) ska arbetare i regel vara tillsvidareanställda. Fasta jobb ska vara standard. En sådan anställning löper på tills du fyller 67 år om du inte säger upp den, blir uppsagd eller avskedad.

Så säger lagen, men på industrierna ser det annorlunda ut. Anställningsskyddet har försvagats kraftigt och idag är tillsvidareanställning ingen självklarhet.

1906 avgjordes en stor strid i det svenska samhället: vem skulle bestämma på arbetsplatserna? Tidigare hade arbetsköparna och cheferna gjort som de önskat. Arbetarna levde fattigt, saknade makt och dog tidigt av arbetsskador och usla boendeförhållanden.

De växande fackföreningarna utmanade hela den här ordningen. De började ställa krav och tog till strejker och blockader för att nå sina mål. Det var en omtumlande tid.

Decemberkompromissen 1906 var ett avtal mellan LO och SAF (Svenskt näringsliv) som gav arbetarna rätten att bilda fackföreningar. Det gav också lite inflytande. Men arbetsköparna vann drömvinsten: ensamrätt att leda och fördela arbetet, att anställa och avskeda arbetare.

På 70-talet kom LAS och begränsade denna ensamrätt. Nu behövde till exempel arbetsköparna sakliga skäl för att sparka en arbetare, det gick inte att göra hur som helst.

Men kapitalisterna hittar alltid en väg. Idag undviker företagen istället fasta jobb. De stärker sin ensamrätt och kringgår LAS genom osäkra anställningar, bemanning och entreprenad, f-skattare och praktikplatser. Med hög arbetslöshet och låg a-kassa kan man tvinga arbetare att ta jobb till sämre villkor.

Kravet på fasta jobb är helt centralt för arbetarrörelsen. Det enda rimliga undantaget är kortare provanställningar.

Med  solidaritet och fighting spirit kan fasta jobb skrivas in i lokala eller branschvisa kollektivavtal. Med politisk makt kan vi riva upp lagar och avtal som undergräver vår ställning i förhållande till arbetsköparna.

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*