En nytänd arbetarrörelse börjar med att fullt ut använda de rättigheter vi har på arbetsplatserna och inom våra organisationer, för att vinna tillbaka mark.
Mellan 1993 och 2017 sjönk den fackliga organisationsgraden från 85 till 69 procent. För arbetare är den bara 61 procent. Det är ett mått på hur djup krisen i fackföreningarna är. Ett annat får man i resultaten.
Borta är visionerna om kortare arbetstid, makt på arbetsplatserna, lönehöjningar med riktiga standardlyft. Nu är förhandlarna nöjda om de slipper gå med på allt som arbetsköparna kräver. Så har de senaste avtalsrörelserna varit. Så låter LO i valrörelsen.
Vi vet att facket som helhet knappast kan förändras. Vi vet att den svenska modellen bara tolererar statligt kontrollerade fack (se ”Hamnkonflikten”). Vi vet att det kostar att vara med och att man blir besviken. Men vi kan använda rättigheterna som facket har för att bygga upp vår styrka.
Facket – det är vi. Så lyder en populär slogan på kurser. Låt oss göra verklighet av det.
Klassmedvetna arbetare kämpar på de sätt som situationer kräver och medger. De lär sig konsten att kombinera egna stridsaktiviteter och egen organisering med engagemang i facket, dit alla våra rättigheter på jobbet är knutna.
Det är svårt men betydligt lättare än att verka helt underjordiskt, som många andra arbetare i världen tvingas. Det som hindrar oss är mest bekvämlighet, surande och dåligt självförtroende.
Gå inte ur facket, gå all in. Vi är medlemmar av Metall, Byggnads eller Transport. Men vi är ingens nyttiga idioter. Vi har våra egna fackgrupper som skriver motioner, håller möten, kandiderar till fackliga val, samordnar mellan orter, förbereder handlingslinjer, informerar medlemmar eller kampanjar för sakfrågor.
Ungdomar och kvinnor kan ha egna fackgrupper. Socialister kan ha det. Raslastare och driftare likaså. Det sporrar bara medlemsaktiviteten.
De gamla fackens storhetstid kan vara över, men arbetarnas egna fackgrupper blåser liv i aktiviteten på industrigolven.
Leave a Reply