Arbetsköparna är välorganiserade. Verkstadsindustrin samlar sig i Teknikföretagen, gruvbolagen i Gruvornas Arbetsgivarförbund (GAF), hamnbolagen i Sveriges Hamnar, tjänstesektorn inom Almega-förbunden och så vidare.
Vår motvikt ska förstås vara fackföreningarna. Men som toppstyrda kolosser räcker de inte till. De är på reträtt.
Ta den pågående hamnkonflikten i Göteborg. Vi är övertygade om att en majoritet av arbetarna i Sverige stödjer Hamnfyrans kamp mot APM Terminals och rederijätten Maersk. Det handlar om arbetsvillkoren i hamnen.
Alla hamnarbetare vinner på att Hamnfyran går segrande ur kampen. Ja, alla arbetare i hela Sverige vinner på det. Det är en länk som inte får spricka. Gör den det så spricker nästa ännu lättare. Det är solidaritetens ABC att vi är beroende av varandra.
Men ABC verkar vara svårt för LO-förbunden. De ser bara facklig rivalitet och vill att Transport ska gynnas på Hamnarbetarförbundets bekostnad. De har gjort sig blockerade för solidaritet. Då måste vi rikta oss direkt till medlemmarna som ser sakfrågan klart.
Hamnarbetarna hålls isolerade av arbetsköparna och LO-förbunden. För att häva belägringen kan de bjuda in till ett stort solidaritets- och arbetarmöte i Göteborg.
Mötets syfte är försvaret av arbetstider, arbetsmiljö och löner. Alla större industrikollektiv uppmanas skicka ombud valda på arbetsplatsen, även Transports medlemmar. Mötet antar en plattform med våra gemensamma krav och trycker på vårt oberoende från regering och fackliga karriärister.
Så kan en solidarisk rörelse bildas. Kommittéer kan byggas överallt: varje kommitté en länk som inte får spricka, varje kommitté en förening av arbetare som inser vikten av att hålla ihop.
Vi måste våga lita på arbetarna, även när de leds av träskallar. Det är ett kolossalt underkännande att LO-facken går vilse i en så enkel fråga som hamnkonflikten trots allt är. De backar när de borde ta ett språng framåt. Men på arbetsplatserna brukar tonen vara en annan…
Leave a Reply