Rätten att avsätta

En kall vårdag kliver en man ut från Folkets hus i Gällivare. Han har gått en utbildning för nya i facket och över axeln hänger en väska med texten ”förtroendevald”. Tre procent av medlemmarna deltog i omröstningen där han valdes. Han drar igen jackan och lommar mot bilen.

Krisen i arbetarrörelsen kan mätas på många sätt. Enligt en rapport var bara 61 procent av arbetarna med i facket förra året, att jämföra med 88 procent i mitten av 1990-talet. 11 procent av dessa ansåg sig vara fackligt aktiva. Endast var femte medlem verkar ha deltagit i någon slags facklig aktivitet under hela 2019.

Klyftorna växer mellan arbetarklassen och den organiserade arbetarrörelsen, och mellan medlemmarna och funktionärerna. Arbetare som ser framåt, som anar kraften i kollektiva rörelser, har ett par lärdomar att dra ur det här. Till exempel att utplåna skillnaden mellan dem som leder och dem som leds.

Arbetardemokratiska rörelser behöver också funktionärer, men inte enligt den fackliga modellen med få aktiva på långa mandat – uppdragen behöver omfatta alla delar av vår vardag och spridas på så många personer som möjligt. I den meningen är alla med och leder. Alla blir experter på sitt ansvarsområde och kollektivet växer med sin mångfald.

Än viktigare är att funktionärerna prövas, väljs och väljs bort. Det finns inga förtroendeuppdrag utan en löpande rätt att avsätta representanter. Avsättbarheten, eller de permanenta valen, är en hörnsten i arbetardemokratin. Dagens arbetarrörelse kännetecknas tvärtom av sina spärrar mot medlemsmakt.

Mannen med väskan blev kortvarig i facket. Han försökte med hundratals andra arbetare avsätta en korrumperad klubbordförande, men fick beskedet att enbart förbundsstyrelsen i Stockholm fick avsätta ”förtroendevalda”. Så fungerar borgerliga demokratier. Makten går uppifrån och ned istället för tvärtom.

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*