Arbetsplatsolyckor beror nästan alltid på saker vi kan påverka. Därför måste varje olycka, risk eller tillbud leda till en konkret åtgärd. Någon måste ta ansvar.
I det här landet äger arbetsköparna arbetsmiljöansvaret. Allt annat vore konstigt eftersom de också äger plånboken och beslutsrätten. Men de vill gärna skjuta över ansvaret på sina anställda. Det blir upp till kollektivet att orka driva på, granska och kontrollera, inte acceptera nedtystanden.
Tidigare kunde starka fack och skyddsombud med uppbackning från golvet snabbt genomdriva åtgärder där säkerheten brast. Det finns fortfarande lagrum för detta, men organiseringen är svag. Arbetare som höjer rösten står ofta ensamma när det hettar till.
Men när facket försvagats har arbetarna börjat agera mer självständigt. Sedan den fruktansvärda dödsolyckan på LKAB i Svappavaara har flera exempel för framtiden satts.
Först satte personalen skyddsstopp på anläggningarna. En del tyckte att de överdrev. Huvudskyddsombudet sa strax efter olyckan att ”det är möjligt att starta kulsinterverket på ett säkert sätt … vi har vidtagit åtgärder”. Det visade sig vara fel. Nu står anläggningarna för ett flera månaders långt skydds- och reparationsstopp. Personalen visste vad de gjorde.
Efter olyckan har beredskapen att backa upp varandra och utkräva ansvar spridits till gruvarbetare på alla orter.
Till Julia Markströms begravning samlades pengar till en krans från Malmfältens gruvarbetare. Överskottet gick till familjen. Till LKAB:s personalfester två månader efter olyckan kom gruvarbetarna med svarta band på kläderna som en påminnelse om att inget var glömt. 1000-1500 band bars av unga och gamla, kvinnor och män. De knöts i vardagsrummen, av skiftlagen på jobbet, av nära och kära.
Nästa steg för att ena kollektivet är nolltolerans mot kränkningar av förtroendevalda och engagerade jobbarkompisar. Vi kan inte acceptera att de som vill säkra våra arbetsplatser straffas.
Kränkningar kan behöva mötas med fler skyddsstopp. Chefer som jagar kritiker kan behöva nytt jobb. Vi ser efter varandra, försvarar varandra. Solidaritet är inget man pratar om utan något man gör.
En för alla, alla för en – det är andan i gruvarbetarnas svarta band.
Leave a Reply