Sladdriga tungor har sagt att konflikten i Malmberget handlar om ”sju bråkstakar som maskar”. Det är ett exempel på hur man vill splittra gruvkollektivet med lögner.

Men nu är lögnen avlivad. Över 200 personer samlades på torget i Gällivare 3 januari för att protestera under parollen Säkra arbetsmiljön och jobben – Investera i personalen.

Manifestationen var ett initiativ från Gruvfyrans medlemmar. Nästan helt utan förberedelsetid lyckades de samla denna skara som fick höra tal och vittnesmål från arbetsplatserna.

Det bådar gott för framtiden och den självorganiserade arbetarrörelsen. Det sätter exempel för andra.

Nedan ser ni talen som hölls av Jonas från raslastningen i Malmberget, och Evelina vars syster tragiskt omkom i Svappavaara kulsinterverk juli 2018. Dessutom publicerar vi två vittnesmål från arbetsplatserna som lästes upp av författaren David Väyrynen.

Det var mörkt ute den här kvällen, men nu blir det ljusare för var dag.

 

 

Lastning och Bergtransport

Vi arbetar längst fram i produktionen, en yrkesplats man för bara ett decennium var stolt över att ha.

Ett arbete som lämpade sig för dem med högst arbetsmoral, ett många gånger riskfyllt och monotont arbete men trots det så sökte sig många dit och ett fåtal vart utvalda. Ett arbete som sliter väldigt hårt på nacke, axlar, rygg samt lungor och luftrör pga den dåliga arbetsmiljön. Ett arbete i ensamhet och hårt tempo som ställer stora krav på uppmärksamhet och uthållighet.

De som fick förmånen att börja arbeta i fronten blev ofta kvar länge och belönades med bra villkor och uppskattning av arbetsgivaren, man kände sig stolt och visste hur viktig man var i produktionskedjan. Sammanhållningen i fronten var mycket god och det var en hjärtlig stämning med högt till tak.

En ny epok tar sin start hösten 2015 när LKAB börjar byta ut sin ledning.

Förmåner börjar försämras.
Information till arbetarna stannar av.
Löneutvecklingen stannar av för dom med riskfyllt arbete.

Ett stort bakslag kommer 2017 då företaget inför ett nytt arbetstidsavtal. Det innebär att vi får längre skift, mer maskintid än
vad våra kroppar orkar, vi är nästan helt isolerade från socialt umgänge under arbetsdagen. Taktiken söndra och härska används fortfarande. Vi protesterar högljutt men får inget gehör och de nya skiften införs.

Vi gör vårat bästa men våra kroppar är inte byggda för att sitta denna tid och pumpa på i det teoretiska tempot som man har räknat ut. Vi försöker förklara att vi får ut mer på ett kortare körpass då vi också har möjlighet för återhämtning men det lyssnar man inte på. Vi blir istället anklagade för att vi inte klarar vårat arbete.

Vi samma personer som har klarat vårat arbete galant under så lång tid så man kanske borde börja fundera vars problemen finns. Veckomöten existerar inte mer. Arbetsplatsträffar har vi knappt. Vi har ingen chans nå mer att samtala med varann eller våran närmaste chef i grupp. Vi är där för en sak och känner oss behandlade som forntidens slavar utan rätt till information och åsikter.

Och nu detta slag med att vi inte klarar vårat arbete och att våra platser ska säljas ut. Det kommer att erbjudas andra tjänster i form av kompetensmatchning ett finare ord för att göra sig av med obekväm personal.

Våran oro är stor över detta och vi förstår inte varför vårat en gång så kära bolag agerar på detta vis. Ingen kan göra detta jobb bättre än vi. Ledningen repeterar samma mantra hela tiden …. För att säkerställa våra åtaganden mot våra kunder har vi beslutat att välja entreprenörer.

Inget annat får vi veta och det knäcker oss duktiga arbetare som vet att vi gör ett bra jobb. Vi får den bestämda känslan att företaget medvetet kört över sina anställda och gett oss en uppgift som är omöjlig att lösa med rimlig arbetsbelastning och säker arbetsmiljö. På det sättet kan det sälja ut delar av produktionen och komma undan med allt arbetsmiljöansvar, det bekymret överlämnas med varm hand till den entreprenör som tar över.

Man borde nog kanske ta sig en funderare vars problemet sitter och på vilket plan skiftet av personer borde ske för att få igång en gemenskap, ett glatt tänk och en bra produktion för företaget och för kommunen och för framtiden

 

Arbetarnas Tankar och Ord

LKAB har alltid varit en stor, stark och trygg arbetsgivare i kommunen. Man har alltid tagit hand om sina arbetare och tag och
haft en personal som har gått på jobbet och hem från jobbet med ett leende på läpparna. Därför ser vi nu med sorg och chock hur detta så enormt värdefulla företag för kommunen håller på att rasera allt det fantastiska som en gång kännetecknade LKAB.

LKAB går med miljardvinst och så väljer företaget att dra åt svångremmen. Färre ska göra mer och det spelar ingen roll vad
arbetarna säger och tycker, dom ska tryckas ner och tystas. Alla förmåner som arbetarna kämpat för och gjort LKAB attraktivt skulle ses över och tas bort i sån stor utsträckning som möjligt. Det protesterades runt om i företaget. Det utdelades skriftliga erinran till dom som framförde kritik och försökte säga hur jobben skulle kunna producera på optimal nivå. Man tystade arbetarna.

Man försämrar för arbetarna och ändrar om så dom inte klarar av sina arbetsuppgifter. Detta för att sen kunna skylla på
produktionsbortfall och ta in entreprenörer.

Man lägger all skuld på arbetarna trots att försämringarna för arbetarna inneburit längre arbetsdagar, att inarbetade dagar tagits bort att en matpaus som har gjort det möjligt att få ett flyt i processen nu har bytts ut mot en fast rasttid. Man ändrade skift och scheman och gick ut med budskapet att färre ska göra mer. Men det funkar inte när man inte orkar.

Den stora orsaken till produktionsminskningen är att det har varit stora problem med anläggningar och att felbeslut och
felprioriteringar har lett till att viktiga delar av produktionsapparaten har stått still under lång tid.

Varför vill då företaget detta? Detta är iaf en planering som skett under lång tid. 47 tjänster ska lyftas bort från våran kärnverksamhet i en verksamhet som vi har en enorm spetskompetens och ett stort hjärta att sköta med moderbolagets logga på ryggen. Och en sak är vi säkra på ingen klarar detta jobb på ett bättre och säkrare sätt än vi som gör jobbet idag.

Detta är även ett stort slag mot hela kommunen vilka kommer in blir det ens nån av dessa som kommer att betala en enda krona till våran egen kommun. Vad händer med alla duktiga vikarier som nu kommer få lämna sina arbeten kommer dom stanna i kommunen? Detta kan vara en start på något som slår väldigt hårt mot hela orten.

Många arbetare mår idag jättedåligt och den psykosociala arbetsmiljön är körd i botten. Man blir anklagad för saker som inte
alls stämmer och när man försöker förklara och lösa problem så blir man bara nertryckt. Vi tas inte som dom olika individer vi är vi tas som robotar som slaviskt ska följa en teori om hur man ska vara så optimal som möjligt men det man inte förstår är att ingens kropp håller för den teorin. Även vi vill ha ett fungerande liv utanför arbetet.