Till tokarnas försvar

Alla har hört historierna om gubbarna på jobbet som verkade skita i allt, som alltid gick för långt, som verkade vara lite tokiga.

Gubben som under vilda skrik blev utkastad från ett möte med Carl Bildt efter högljudda jämförelser mellan moderaterna med nazisterna.

Gubben som inför flera hundra gruvarbetare ställde frågan till direktören, apropå dennes generösa pensionsavtal: måste vi betala både för dig och din ”satans avkomma”?

Gubben som knockade Kjell-Olof Feldt i Riksgränsen efter en hetsig debatt, vilket gav ministern smeknamnet KO Feldt.

De kunde kasta ut en ombudsman genom dörren om de tyckte han var dryg. De skrek på medlemsmötena. Ingen gick säker, varken jobbarkompisar eller potentater.

De var ofta oresonliga och – ja, mer eller mindre tokiga.

Men de hade en roll att spela. När de flesta var rädda för att öppna truten kanske gubbarnas överdrifter var det som bröt tystnaden.

Det fanns något i deras beteende som upplöste andras ängslighet. Man kunde skratta åt dem, men det blev det lättare att ha en egen åsikt när gubbarna sagt något helt galet.

Det ska sägas till tokarnas försvar att de åtminstone satte saker i rörelse.

För vad är egentligen ett rimligt och förnuftigt beteende? Ska krigande politiker och pengagalna bolagsledare vara förebilder? Kanske är det så att tokiga tider behöver lite tokiga arbetare. Hela världen känns ju ändå som ett dårhus.

Kanske är det så att mod och galenskap är rätt nära släkt med varandra.

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*