”Om vi inte gör något nu riskerar vi att hamna i något som är ännu värre”, är Veli-Pekka Säikkäläs slagord. Under sin tid som avtalssekreterare för IF Metall har han tagit facklig anpassning till nya nivåer.
När arbetsköparna 2009 säger upp industriarbetare i stor skala, är det Säikkälä som öppnar upp för lokala avtal med sänkt arbetstid och sänkt lön, ”annars kan det bli värre.”
När arbetsköparna 2015 vill luckra upp lagen om anställningsskydd (LAS) och införa 2-3 års fri uppsägningsrätt på sina anställda, konstaterar Säikkälä att LAS ändå blivit kass. Så varför inte diskutera saken?
När arbetsköparna 2017 vill inskränka rätten för arbetare att strejka, säger Säikkälä att han hellre ser en socialdemokratisk regering utreda strejkrätten än en framtida borgerlig som helt avskaffar den.
Resonemangen låter ju ofta rimliga. Vem vill se tiotusentals industriarbetare arbetslösa? Vem vill envisas med LAS när den inte fungerar? Vem vill se borgarna avskaffa strejkrätten?
Men varför måste vi välja mellan arbetslöshet och sänkt lön? Det är ju borgarnas och bolagens sätt att tänka. Ibland måste vi förstås göra reträtter – men inte utan en fight, och inte varenda gång.
Säikkälä är just reträtternas store mästare. Den sortens ledarskap gör oss till ständiga förlorare: vi har att välja mellan att förlora lite eller mycket. Det är vad han erbjuder. Skulle han istället använda fackföreningarnas slumrande kraft kunde vi lägga egna alternativ på bordet och få bolagen att lyssna.
Säikkälä är en opportunist – han anpassar sig till rådande maktförhållanden. Men då äger han också en bostad i Stockholms finkvarter plus ”ett fritt, stimlerande och bra betalt jobb”. Han ville bli jurist eller ekonom men gjorde sin karriär i facket. Och efter tiden som avtalssekreterare fortsätter hans klassresa till andra högavlönade jobb.
Därför ligger reträtterna alltid nära till hands – han behöver inte ta konsekvenserna av dem. Annat är det för oss.
Säikkälä brukar bemöta kritiker med att han söker lösningar och tror på förhandlingar. Men det gör vi också. Frågan vi däremot ställer oss är hur vi ska bli starka i förhandlingarna, så att lösningarna blir bra för oss.
Säikkäläs metod levererar inte. Det är facit från verkligheten. Var går hans gräns? Hur långt kan vi backa? IF Metall har en sprängfylld strejkkassa som aldrig används – varför det så? Varför ska vi alltid vara förlorarna?
Leave a Reply