Vi som vet

Så här på nyårsdagen återpublicerar vi en längre text som en ung kvinnlig gruvarbetare skrev under strejken 2007.

Under strejken gick media upp i varv. Vi kallades bortskämda, aktionen kallades ”lyxstrejk”, var och varannan ilsken kommentar på nätet undertecknades Arg undersköterska.

Etablissemanget piskade upp en hatstämning för att knäcka vår kampmoral.

Men en dag blev det för mycket för denna gruvis från Malmberget som skrev sitt inlägg på NSD:s kommentarsforum. Forumet är sedan länge stängt men texten har överlevt i underjorden.

Trevlig läsning!

*****

Jag har suttit med näsan i tidningen varje morgon denna vecka och lusläst allt som står om gruvstrejken. Otaliga är de gånger ögonbrynen farit upp till hårfästet av förvåning av det man läser, för att sekunden efter bilda en bekymrad rynka i min panna. Har jag inte fått en rynka än, så har jag fått det denna vecka. Det är en sak att gång på gång höra i både TV och radio, och läsa i tidningar felaktiga uppgifter angående vår lön och arbetssituation som gruvarbetare i LKAB. Det är en annan att sak att läsa insändare från allmänheten. Jag är av den uppfattningen att man inte ska ta åt sig av vad andra tycker, stå upp för sina åsikter och hålla huvudet högt. Så då de första frågorna började falla huruvida vi sysslar med en lyx-strejk eller inte skakade jag bara lätt på huvudet för mig själv. Då jag läste att en gruvarbetare får flera tusen i underjordstillägg suckade jag bara. Då ord som (citat från tidningen) ”egoister” och ”gnälliga gruvisar” florerade ryckte jag på axlarna. Men då jag nyvaken och trött satte mig vid frukostbordet imorse och läste dagens tidning kände jag att det räcker.

Det finns så många där ute som har så mycket att säga om vår strejk att jag nu sätter mig ner och svarar. Som gruvarbetare i Malmberget står jag med huvudet högt och nu ska ni som vet så väl få veta hur det egentligen är. Det finns ett hjärta och en själ i våra gruvsamhällen här uppe i norr. En stolthet att LKAB finns på våra orter, och att vara anställd åt detta bolag är ingenting man säger med svag röst. Den gemenskap som finns i gruvorna och som ekat genom hela Sverige dessa dagar är någonting unikt. Att arbeta i gruvan innebär att man dagligen hjälper varandra längre än vad ett papper med våra arbetsuppgifter säger. Man ställer upp för varandra över arbetsgruppsgränserna och vi som arbetar i fronten sätter bokstavligt talat våra liv i varandras händer. Vi är alla anställda åt samma företag, och vi är alla en länk i kedjan som slutar med en nöjd kund. Alla vill arbeta, och göra ett bra sådant.

Men det finns mycket som inte är bra. Det finns mycket som är så långt borta från mångas illusion om gruvarbete man bara kan komma. Jag arbetar inne i en sten. Det finns dem som gör jämförelsen med att arbeta inne i ett avgasrör. Jag har berg ovanför mitt huvud varje dag, som ingen kan garantera är – om vi ska vara ordvitsiga – bergsäkert. Var arbetsdag ser jag inte solen på 10 timmar. Under de mörka vintermånaderna då jag har förmiddag ser jag inte ett uns dagsljus 5 dagar i sträck. Bara en sådan sak tror jag inte många har funderar på. Den lilla detaljen. Jag arbetar den mesta av tiden ensam. Alla huvudnivåer och stora snedbanor är upplysta och trafikerade, men inne på skivorna där många har sina arbetsuppgifter är man den mesta tiden helt ensam. Det är absolut kolsvart. Det svartaste mörker som finns. När jag kom ner i gruvan för 3 ½ år sedan var det mörkret som förvånade mig mest. Jag arbetar i en maskin längst fram i fronten. Jag funderar i mitt stilla sinne om de flesta ens vet vad ”fronten”, eller ”gaveln” är. Det är där tunneln tar slut. Då det bara är en bergvägg framför en. Så långt in i malmen man kommit. Där arbetar jag – med att driva än längre in i berget, än djupare ner i malmen. Jag sitter i min maskin ensam. Min kontakt med mina kollegor sker med radiokommunikation. En kommunikation som långt ifrån alltid fungerar. Oftast har jag ingen bil. Skulle någonting hända, är man isolerad. Berget knakar och brakar, det rör på sig och lever. Ju djupare ner vi kommer ju större blir bergtrycket och ju svårare blir det att arbeta säkert.

Jag har ingen toalett. Knackar Naturen på axeln är det bara att hoppas att det finns trasor i maskin, skutta ut, ställa sig i diket, dra ner overallen och försöka hålla den något sånär samlad och stå där med rumpan i vädret. Hur många har tänkt på det? Många, många av mina arbetsmoment sker utanför en maskin. Den som tror att allt gruvarbete sker maskinellt är väldigt oinsatt. Det är nästan det som gjort mig mest upprörd. Ni som påstår att vi sitter med ”våra vadderade säten och spakar” (som en så trevlig tjej skrev häromdagen) borde verkligen fundera innan ni luftar era åsikter en gång till. Ni har inte en aning! Det är inte ni som är genomblöta av sprängmedel så det svider i skinnet. Ni har aldrig stått nära då en hydraulslang smällt och fått olja över hela er. Ni har aldrig sprungit med hjärtat i halsgropen då det smäller ovanför huvudet på er. Ni har aldrig fått en malmsten dängd framför näsan så det slår i stövelspetsen. Ni har aldrig kommit skrattande in i kuren till skiftets slut och mötts av de allvarligaste miner som finns. Ni har aldrig varit med om att få höra att er kollega fått ras på sig. Jag skämtar inte då jag måste åka och titta om min kollega lever, om han är 15 minuter sen.

Hur mycket LKAB än strävar efter att vara ett högteknologiskt företag, så används fortfarande spett och fyllhammare (en sorts spade). Vi som arbetar i gruvan idag ska både mästra moderna maskiner, läsa berg och utföra krävande fysiska arbetsuppgifter. Att förneka den ena eller andra är bara ett bevis på att man inte har en susning om vad man pratar om. Vi arbetar alla för lönen. Det är därför vi går till arbetet var dag. Då företaget går bra, och man stått tillbaka med lönekrav år efter år så sätts foten ner så småningom. Det är det som gjorts dessa dagar, i början av maj 2007. Då hela LKAB skakade Sverige, då kamratskapen visade sitt ansikte och då gruvarbetarna sade sitt. Kanske känner en del sig omkörda, andra överkörda. Kanske tycker endel att vi kräver orimligt mycket. Men vi vars overall bär LKAB på ryggen vet vad vi gör varje dag för företaget. Vilka risker som tas, vilken miljö vi vistas i och de tidiga mornar, nätter och sena kvällar vi arbetar. Vi vet vad vi är värda. Och nu har vi sagt det. Vi är eniga. Vi med LKAB på ryggen. Vi som arbetar sida vid sida, även om vi har 12 mil mellan oss.

Varmaste hälsningar till Kiruna, Svappavaara, Luleå, Narvik.

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*