Inuti varje arbetare finns spåren av ett samhälle.
Gifter hör inte hemma i någon människas kropp – men samhället tilldelar arbetaren uppgifter att utföra i farliga miljöer. Muskler utmattas, livet förkortas. På både insidan och utsidan lämnar klassamhället fysiska spår.
Som den legendariske organisatören William D Haywood (”Big Bill”) uttryckte det:
Jag har aldrig läst Marx bok Kapitalet, men jag bär spåren av kapitalet på hela min kropp.
Han hade börjat jobba i de amerikanska gruvorna som 15-åring och bland annat fått sin hand krossad, innan han bestämde sig för att bygga en radikal facklig rörelse.
Men arbetaren är inte bara skelett, muskler och blod. Även vårt tänkande speglar samhället vi lever i. Även här lämnar klassamhället sina spår.
Det är sällan som arbetare skildras i filmer, böcker och musik. Men när det händer så är bilden nästan alltid ensidig. Antingen arbetaren som offer eller som hjälte, exploaterad eller överbetald, flitig eller lat.
Verkligheten är annorlunda. Verkligheten är motstridig – och det speglas i våra tankar och handlingar. Vi slits ständigt mellan olika tillstånd.
Om våra kroppar förgiftas och slits ut genom det arbete vi tilldelats i klassamhället, så gäller det lika mycket vårt tänkande.
Så länge vi är splittrade är det omöjligt att se det unika och mäktiga i att vi arbetar kollektivt. Så länge vi är passiva kommer arbetsköpare, politiker och journalister att forma våra tankar.
De ställer oss i konflikt med oss själva, med våra egna intressen.
Men när arbetarrörelsen fylls av aktivitet blir det annorlunda. Organisation och kamp är motgiftet som får medvetandet att utvecklas fritt.
Skadorna på kroppar och själar ska då tjäna som påminnelse om varför klassamhället måste bort.
Leave a Reply