Kejsaren är inte bara naken utan impotent

Insänt till rörelse.org

*****

I sagan ”Kejsarens nya kläder” var det ett barn som påpekade det alla såg men ingen vågade säga, att den paraderande kejsaren var naken. I dagens verklighet är detta barn en snabb, global virusepidemi som inte bara avslöjar det borgerliga klassamhällets hyckleri om ”frihet” och ”alla människors lika värde”, nu rullas även systemets totala impotens upp framför våra ögon.

Klassprofilen på virusbekämpningen och deras effekter blir tydligare för var dag som går. Systemets impotens slängs i ansiktet på varenda permitterad eller varslad industri- och servicearbetare, och ännu mer på alla som kommenderas att arbeta kvar men utan skyddsutrustning, likt brandmän i Tjernobyl. För att inte tala om alla miljoner prekära arbeten där tvånget att jobba utgöras av ren överlevnadskamp – inget jobb=ingen mat. Här finns vare sig skyddsutrustning eller permitteringslöner. Hemlösa och sluminvånare i Brasilien försöker följa råden om handtvätt men i vattenpölar.

Kapitalisering och samtidig dränering av sjukvårdssystemen i kombination med plundring av beredskapslagren sedan 20 år tillbaka, gör att redan vid måttliga antal insjuknade slaktas principen om ”lika-vård-för-alla” och vissa lämnas att dö utan vård. Detta sker mitt i de imperialistiska länderna inom EU och även USA. Trots att testerna finns tillgängliga för alla på nätet på vilka som behöver ta sig till sjukhus och vilka som kan självvårda sig, trots att det är ett virus sammanhållet av protein och fett som man lätt dödar med tvål och vatten, trots att majoriteten av de insjuknade blir friska igen, så stängs gränser, militärer patrullerar gatorna, drönare övervakar utegångsförbud och hela det ekonomiska systemet havererar. Global depression och massarbetslöshet, grasserande epidemihärdar i krigszoner och flyktingläger väntar.

Många frågar sig, vad fan är det som händer? WHO har ju avrått från drakonisk nedstängning av flygtrafiken och stängda gränser. Murarna sägs vara till för att skydda vården men det är svårt att övertyga om det när smittan är global och internationellt vårdsamarbete torde vara det som behövs allra mest. Men de globala bolagen och deras politiska springsjasar är oförmögna att lyfta sig till den nivån. Istället lanseras exportförbud av skyddsutrustning som en skyddsåtgärd, och Trump försöker lägga beslag på vaccinationsfabrikerna för sin egen räkning.

Det finns några borgerliga ekonomer, även i Sverige, som är osentimentalt klarsynta om systemet som de vårdar och förvaltar, tex Klas Eklund, Anders Borg, Kerstin Hessius, Andreas Cervenka och även kapitalets organiserade representanter Günther Mårder (Företagarna) och Fredrik Persson (Svenskt Näringsliv). De talar klarspråk om vartåt det lutar – skulduppumpningen är idag värre än 2008, globaliseringen rullas snabbt tillbaka, globala värdekedjor smulas sönder och värdet på kreditsäkerheterna fallerar.

Samtidigt genomför de politisk striptease i direktsändning: VI kan inget göra, nu måste staten ta hand om det här. Med andra ord, när kassalikviditeten sinar finns det inga buffertar, inga lager, inget samhällsengagemang, ingen egen omställningsförmåga, inget ägaransvar, ingen kreditvärdighet. Botten går ur, konkurshoten radar upp sig och ”våra duktiga medarbetare” ges foten. Men staten kan maximalt ställa upp med nya lån, den har inte heller någon likviditetsbuffert. Även med ”världens lägsta statsskuld” och ”sunda statsfinanser” måste staten låna när de väl övergår från att garantera krediter till reella utbetalningar, om de inte vill lägga hela bördan på skattebetalarna. Men om kapitalet inte kan producera, sinar intäkterna snabbt även för staten. Ekonomisk lockdown!

Behoven av industriell omställning till att producera respiratorer och skyddsutrustning, behovet av omlokalisering och kompetensomställning av personal till vård och omsorgsyrken, behovet av förstärkta sjukvårdssystem överhuvudtaget, av upprustad arbetsmiljö och livsdugliga bostadsmiljöer för att förhindra epidemihärdar och rusta samhället för det som alla vet kommer, nämligen kriser och konflikter, pratar ingen om. Istället gäller, rädda sig den som räddas kan.

Så, för att detta ska bli verklighet behövs en nödplan som vare sig EU, företagsledare, borgerliga politiker eller ekonomer är förmögna att sjösätta. Snabbt behöver de impotenta direktsändningarna i TV ersättas med den ansvarsfulla, kompetenta och solidariska samhällskraften, nämligen vi som arbetar inom produktion, service och omsorg. Vi behöver en nödregering av arbetare som sätter de nakna kejsarna i karantänen, och helt sonika tar över verksamheterna vi känner så väl, för allas bästa.

AB

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*