En grå, bakåtsträvande massa. Så betraktas vi av samhällseliten. En grå massa som ska rösta rätt, jobba sina timmar, betala sina avgifter. Inte klaga, inte tjorva. Inte yttra sig. Den finns andra som mer än gärna för vår talan, såna som ”vet bättre” än oss.
Klassföraktet som väller över oss blir lätt vår egen sanning. Får man höra något varje dag börjar man tro på det till sist. Arbetarklassen skolas in på det sättet: den disciplineras, anpassas efter sitt syfte att producera. Bearbetas långsiktigt. Och klassföraktet blir till självförakt.
En som trotsat självförakt och självförtryck är gruvarbetaren Karin Stöckel. Hon visar i sitt sommarprat i P1 att gruvkollektivet har många sidor, är sprängfyllt av kontraster och konflikter, bär på både hopp och förtvivlan.
Pratet handlade om arbetarkvinnorna och den oberoende gruppen Gruvkvinnor. Hon bad inte om ursäkt och undvek inte de känsliga frågorna: kvinnor förtrycks av både manliga jobbarkompisar och chefer, lider under en dubbel exploatering, får kämpa för att bli accepterade i kollektivet.
Några lyssnare blev förstås griniga. Traditionalister och högerväljare, äldre män som kände sig oskyldigt utpekade. Och förövarna förstås – de som pressat och förföljt kvinnor, men på något sätt alltid kommit undan (eftersom de skyddats av sina chefer). Nu tändes lampan på dem. Och på företagen.
Stöckel cementerade kanske borgarnas tankar om arbetarmännen som primitiva – de gillar att lägga skulden på andra, fast det är deras samhälls- och arbetsvillkor som formar människorna. Men ska vi bry oss om vad de tycker? Nej, vi ska aldrig bry oss om vad de tycker.
Ännu starkare visade sommarpratet att solidariteten kan glöda intensivt, att gruvarbetarna fortfarande fortfarande vågar säga ifrån. Gruvarbetarna kräver fortfarande frihet: Stöckel förde vidare det bästa ur vår historia. Hon visade att självorganiserade arbetare kan vinna segrar precis som Gruvkvinnor gjort.
Visst är det att tvätta byken offentligt, men det är också att utmana en maktordning som länge tjänat kapitalet, där alla arbetare förr eller senare faller offer för diskriminering. Den klassmedvetna hållningen gentemot grupper som Gruvkvinnor är att se potentialen till frigörelse, att backa och ta rygg, att rycka framåt tillsammans. Att göra allt för att övervinna klassens inre splittring. Alla vinner på det.
Stöckel talade för arbetarkvinnorna och för kollektivet. Det behövs tio, hundra, tusentals arbetarröster som talar ut om alla klassens problem, ur alla tänkbara vinklar, som följer exemplet av självorganisering och tillsammans vinner mark. Gruvkvinnorna visar vägen. De har tagit ett stort kliv framåt. Det dags för andra att kliva efter.
Leave a Reply