Arbetare saknar makt. Mellan in- och utstämpling säljer du rätten att bestämma över din kropp, dina ord och handlingar. Sedan finns det lite lagar och regler som arbetsköparna måste följa men det förändrar inte saken.
Det enda sättet att ändra på det är att gå samman. En ensam löneslav väger lätt – många löneslavar börjar få tillbaka sin självrespekt och självkänsla. Våra åsikter räknas. De betyder någonting. De är värda att höras.
Men det är en svår väg. Man går fel och hamnar vilse ibland. Arbetare som inte orkar eller vågar ta den risken söker istället genvägar ut ur maktlösheten. En genväg är att lita på media, tro att journalisterna skulle brinna för sanningen eller stå på de svagas sida.
Journalister drivs inte av jakten på sanning eller rättvisa. De drivs av sina chefer på redaktionerna som i sin tur drivs av pengar. De vill ha klick på hemsidor och sälja lösnummer. De vill tillfredsställa sina finansiärer.
Media behöver makthavarna och makthavarna behöver media – så fungerar spelet.
Sedan kommer någon desperat jävel som inte förstått spelreglerna och ber om hjälp. De är chanslösa mot politiker och bolagsproffs som pluggat ”medielogik” och smorts upp i karriären. De får sina berättelser förvridna. Höjdarna slingrar, mutar och hotar sig fram. Arbetaren befinner sig helt på makthavarnas spelplan.
Vi måste fatta att de enda medier vi kan lita på är våra egna. Artiklar och ett tv-inslag gör oftast mer skada än nytta. De kan aldrig ersätta den kollektiva solidariteten.
Leave a Reply