LKAB har försatt sig själva i en situation där de riskerar att inte få tillstånd att utvidga sin gruvdrift i Kirunagruvan på grund av att de inte följt de formella procedurerna för miljötillståndsprocessen. Men i kampen mot myndigheterna behöver gruvbolaget inte känna sig ensamt.
Den traditionella arbetarrörelsens företrädare står ständigt beredda att rycka ut till bolagets försvar. Exempel på detta kan ses från ordföranden i Gruv-12:an, den före detta socialdemokratiska miljöministern och den lokala partiordföranden för Socialdemokraterna i Kiruna.
Från dessa personer syns ingen aktivitet när det handlar om att kräva att LKAB tar sitt ansvar för att säkra villkoren för boende i Malmfältskommunerna som påverkas av den utvidgade gruvbrytningen. När det handlar om arbetsvillkoren för alla dem som ska bygga anläggningarna och möjliggöra gruvbolagets expansion så lyser de med sin frånvaro. Men när husbondens vinster är hotade då vaknar de upp och skäller som de bandhundar de är.
Trots expansionen av gruvbrytningen så fortsätter avfolkningen av Malmfälten. Arbetsvillkoren i gruvindustrin försämras för de fastanställda och inom några år så beräknas så mycket som 10 % av befolkningen i Kiruna utgöras av fly-in-fly-out-arbetare.
Det saknas kort sagt inte konfliktytor, men den enda gången som någon av dessa personer uttalar sig om gruvindustrin så är det för att hylla eller försvara bolaget. Tydligen känner de en otrolig tacksamhet för att bolagen tömmer ut naturresurserna i allt snabbare takt och att exploateringen av arbetskraften blir allt värre. De ser bara arbetarrörelsen som en källa till personlig makt, prestige och arbetsfri inkomst.
Att stöta ut den här typen av människor är första steget mot att arbetarna i Malmfälten ska kunna resa sig från den här förnedrande underordningen under bolagsmakten. Då skulle arbetarrörelsen kunna börja lösa sina egna problem i stället för bolagens.
Leave a Reply