Det är mode att prata omställning. Alla tycks vara överens: för planetens och mänsklighetens skull måste vi ändra vårt sätt att leva och arbeta. Men att ställa frågan så leder fel. Det finns nämligen inget ”vi” i detta.
Arbetare kan inte dela ansvaret med kapital och statsapparater. Det ohållbara i samhällsutvecklingen kommer inte från oss utan från en liten, parasitär klass, vars enda intresse är att berika sig.
När företag efter företag lanserar ”fossilfria” verksamheter och slipar på ”hållbarhetspolicys” kan vi vara säker på en sak, och det är att lönsamheten driver även detta. Finns det inga pengar att hämta så händer ingenting.
Den pågående omställningen är beroende av bidrag och regleringar som rubbar konkurrensen. Den har inte vuxit fram ur någon omvälvande teknik. Inte heller ur förändrade organisationsmetoder eller upptäckten av nya överflödande naturkrafter. Det är precis tvärtom.
Stagnation och byråkratisering präglar vår tids kapitalism. Investeringarna drar mot improduktiva sektorer och i ett modernt, stort industriföretag kan var tredje anställd vara frikopplad från produktionen. I avancerade länder är långt mer än halva befolkningen improduktivt sysselsatt eller sysslolös.
I detta förlopp har staten fått en avgörande roll att omfördela resurser till kapitalet, öppna nya områden för vinstjakt och säkra branscher som inte är konkurrenskraftiga – som den gröna industrin. Det är konstgjord andning. En kostsam sådan.
Den statlig drivna omställningen till grön kapitalism är inte hållbar. Det måste till andra klassintressen för att planera resursanvändningen och ställa om samhällsorganisationen i dess relation till naturen. Just därför behöver arbetarrörelsen vara en självständig röst.
Det finns inga ”vi” med staten och kapitalet; vi tänker inte offra oss för dem. Vår omställning måste bryta sig fri från smala särintressen.
Leave a Reply