Yttrandefrihet för de rika

I år firade överklassen sin yttrandefrihet. Det är nämligen 250 år sedan den svenska tryckfrihetsförordningen antogs. Det är världens äldsta lag för allmän yttrandefrihet och tryckfrihet.

Politiker och journalister skryter om det fria ordet. Ja, yttrandefriheten är fin för dem. Bra för dem med pengar att starta en tidning. Men vanliga arbetare lever under förbud och censur.

På arbetsplatserna gäller inte yttrandefrihet. När kommunanställda rapporterar brister blir de troligtvis bestraffade. När industriarbetare kritiserar sin arbetsköpare anses de vara illojala. I gruvindustrin har till och med politikförbud införts.

Bakom industristängslet finns egna länder med andra lagar. Alla vet om det – även politiker och journalister. Men det får väl inte störa när leveropen skallar för yttrandefriheten?

Kan man verkligen kalla det för en överklassens frihet? Ja, det kan man, för skyddet som lagarna ger ligger bortom de flesta arbetares räckvidd. De rika och mäktiga har dem i sin hand. Arbetskraften blir över huvud taget mer rättslös.

Har inte arbetarrörelsen dragit nytta av demokratin? Ja, det har den. Men precis som överklassen favoriserar vi de fri- och rättigheter som är bäst för oss. Till exempel föreningsfriheten som gör det möjligt att organisera sig fackligt, eller att yttrandefriheten ska gälla på arbetsplatserna.

Idag har varje kommun och bolag sina propagandakanaler. De har tidningar, webbsidor, kommunikatörer. De anställer massor med folk för att hålla igång sitt maskineri. Där kan de mata ut sina versioner utan att någon säger emot.

Det är svårare för oss som jobbar och saknar pengarna. Om vi talar ut så hotar varningar, omplacering eller uppsägning. Därför är det så tyst från golvet idag. Därför behöver vi egna medier som försvaras kollektivt, och kan inte räkna med statens beskydd på samma sätt som överklassen.

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*