[Den här texten publicerades i tidningen Arbetaren 14 januari och återges här med tillstånd]
När oroligheterna började skickade Ryssland 2000 soldater till Kazakstan. Kina gav sitt samtycke och USA stödde ”lag och ordning” när president Tokajev stängde ner internet och beordrade sina trupper att döda demonstranter. EU stod redo att assistera Kazakstan som är en viktig handelspartner.
Vad hade hänt när Ryssland, Kina, USA och EU stod enade? Hur kunde dessa jättar – som riktar bössorna mot varandra i Taiwan och Ukraina – plötsligt vara överens? Orden från Turkiets utrikesdepartement förklarar: de värderar ”stabiliteten” högst av allt. Samtliga har strategiska intressen i Kazakstan som har stora naturtillgångar. 64 procent av exporten består av olja och gas. 43 procent av världens uran bryts i Kazakstan.
Det statliga oljebolaget KMG ingår i konstellationer där utländska ägare har större andelar. Kazakstans tre största oljefält domineras av namn som Chevron, Exxon Mobile, Total. Det rör sig om groteska summor. Samtidigt är landet en nyckel i Kinas globala anspråk, samlade i projektet för en ny sidenväg (Belt and Road Initiative, BRI). Kazakstan är bron mellan öst och väst. Sidenvägen ska, enligt Kina själv, förenkla handel och sprida välstånd.
Engagemanget från världens stormakter rör alltså viktigare saker för dem än demokrati och frihet: de skyddar sina investeringar och männen som gjorde dem möjliga. Till exempel den tidigare presidenten Nazarbajev, Tokajevs mentor som fick huvudstaden döpt efter sig, och de oligarker som bjudit ut landets resurser men låtit folket äta grus. De anser att offer måste göras i framstegens namn men alla är inte överens, särskilt inte offren. Som den mänskliga insatsen i oljeindustrin.
Vi gruvarbetare saknar kapital i Kazakstan, men en tunn tråd binder oss till staden Zhanaozen där protesterna började för en dryg vecka sedan. 2011 befann sig oljearbetarna i en desperat situation: de utkämpade en strejk som staten förklarat olaglig. Juridiken bildade som vanligt ett värn runt de besuttna och arbetare avskedades i drivor. De förföljdes, fängslades, misshandlades.
Tänk ledare som byter sovplats för att undgå razzior, tänk att vara byte för polisen. Kvinnor utan inkomst blir ensamma med barnen, kvinnor förnedras sexuellt i fängelserna. Angivare och provokatörer utför sitt smutsiga verk. Tänk stoltheten när strejken ändå sprider sig och arbetarna blir en dov, politisk kraft från djupen, landets enda opposition.
Jag var fackordförande för underjordsarbetarna i Kiruna vid den tiden. Vi skickade 30 000 kronor från malmfält till oljefält och uppmanade andra att aktivt stödja strejken. Men konflikten drog ut på tiden och situationen blev allt mer ohållbar. Snart hade den pågått åtta månader. Och när inget annat hjälpte fyllde staten arbetarnas kroppar med kulor.
På självständighetsdagen 16 december avancerade polisen mot torget i Zhanaozen där arbetarna hade ett protestläger. Skotten föll urskillningslöst och kroppar föll till marken. Tiotals eller hundratals dog. Ingen vet säkert för händelsen tystades ner.
Tänk att inte få begrava sina söner. Bårhus vägrade återlämna kroppar till anhöriga som bestred slutsatsen ”naturlig dödsorsak”. För att mörka brotten arresterades tusentals i efterspelet. Regimen anställde Tony Blair – denna förvridna, lögnaktiga skugga till människa – som lärde Nazarbajev västerländsk mediehantering, rättade tal och cashade in miljontals pund varje år.
Det är, som sagt, en regim under högsta politiska beskydd.
Men oppositionen överlevde. Den springer ur själva klassmotsättningen, så den kan inte stampas ut. Och exakt 10 år efter massakern tog protesterna fart igen: än en gång Zhanaozen, än en gång oljearbetarna. Och de hade lärt sig. Rörelsen breddades omedelbart. Där allt är förbjudet blir minsta lilla handling revolutionär; varje handling leder vidare mot upproret. Den här gången sköt demonstranterna tillbaka.
Det ser ut som att Tokayevs regim stärktes av utländska kärleksförklaringar och ryska specialförband precis när proteströrelsen närmade sig ett genombrott. De lyckades vända vågen och i skrivande stund har 12 000 arresterats, tusentals sårats, hundratals dödats. Stabiliteten har återvänt. ”Är det tyst så är det bra”, som våra gruvdirektörer tydligen säger. Offren ska återgå till att vara offer.
Vi vet inte säkert hur det slutar. Det är omöjligt att få en klar bild. Det mest slående är förstås det snabba förloppet och rörelsens sociala drivkrafter. Kravet på oljeindustrins nationalisering hörs som ett eko från 2011, men om arbetarna gjort sin historieläxa kräver de en nationalisering utan statlig inblandning. Det vill säga: tar över industrierna själva.
En som däremot anser saken avslutad är president Kasym-Zjomart Tokajev. Han har klarat sitt eldprov och visat sig värdig det utländska kapitalets förtroende. Han säger triumfatoriskt att ordning råder i Almaty. Vi måste visa vilken slags ordning det är, och angripa den politiskt i alla länder som upprätthåller den. Vi måste svara honom med Rosa Luxemburg:
”Ni dumma lakejer! Er ’ordning’ är byggd på sand! Redan i morgon kommer revolutionen åter att rasera den.”
Jari Söyrinki
Leave a Reply