Hur mycket kan man rusta militärt innan det smäller? Hur många hot kan världsledarna rikta mot varandra innan de går över gränsen? Frågan är inte om utan när: vi är på kurs mot väpnade konflikter.
Kriget har redan förberetts. Myndigheter och tankesmedjor har producerat rapporter om säkerhetshoten och förslag har tuggats igenom politiska församlingar. Vi har fått terrorlagar, större befogenheter och ökade anslag för våldsmonopolet samt en debatt där den egna befolkningen allt mer kriminaliserats.
Säkerhetshoten finns nämligen överallt. Fattiga och desperata människor, politiska rörelser och olydiga arbetare som riskerar vital produktion hör till ”den inre fienden”, som Margaret Thatcher uttryckte det. ”Hemmafronten” brukar det annars kallas.
Och krig är politik med andra medel. I världskrigen drevs spänningarna mellan kapitalister till sin yttersta punkt när de sökte områden för kapitalexport, erövringar av industrier, råvaror och arbetskraft. Det var stenhård konkurrens; världskrigen var också klasskrig. Nazisterna tystade sin hemmafront och vann territorier med färskt kött åt kapitalet. Arbetarrörelsen krossades och den tyska ekonomin sysselsatte 20 miljoner utländska slavarbetare under kriget.
Vad ingår nu i världsledarnas strategi? Vad ska de göra med alla maktmedel de samlar på sig, verktygslådorna de äntligen fått öppna?
Svaret står att finna både inom länderna och utanför. Där klassintressena blir allt mer aggressiva, rustade och desperata kan kriget normaliseras. Kriget kan komma till strejkande arbetare och upproriska förorter lika väl som till Afghanistan, Syrien eller Ukraina.
Och dit ska vi kanske nu: Ukraina. Det finns inga good guys i den konflikten. Kreml och Kiev bärs båda upp av radikala traskapitalister – med skillnaden att EU och USA ger stora stöd till Ukraina och NATO vill befästa landet militärt. Den valfrihet de erbjuder är lydnad eller svält. Det visade inte minst skandalen under Donald Trumps valkampanj.
Ukrainas folk skulle lida mest av ett krig med imperialistiska och nationalistiska förtecken. Vi måste kräva fred, ett slut på provokationer och militär upprustning. Det finns 77 miljarder bättre saker att satsa på i ett Sverige där klassklyftor och förslumning breder ut sig. NATO behöver inte mer ”valfrihet” för nya medlemsländer; NATO behöver läggas ner. Det är ett statsförbund för krig.
Arbetarrörelsen har alltid behövt avväpna borgerskapet – på det ena eller det andra sättet, genom kravet på fred och avrustning eller i politiska framryckningar. De så kallade världsledarna behöver få veta att krig kan stå sig dyrt även på hemmaplan.
Leave a Reply