På fotografierna till artiklarna såg jag kroppar som nästan aldrig visas i det offentliga och mediala rummet, lidande kroppar, härjade av arbete, av trötthet, av svält…
Den franske författaren och arbetarsonen Édouard Louis har skrivit en text om gula västarna.
Vi recenserade hans bok Göra sig kvitt Eddy Bellegueule för en tid sedan. Han förstår arbetarklassen på många sätt, trots att han fortfarande har politiskt hopp om ”vänstern”.
Tvärtemot mediernas rapportering – som är lika ensidig och fördummande som vanligt – berättar han om makthavarnas våld och förakt. Han berättar om människornas hunger, utsatthet, liv och död.
Han skriver om en rörelse i blivande, som ännu inte hittat sitt språk – och en kamp som är rätt, akut och djupt omvälvande.
******
I några dagar har jag försökt skriva en text om och för de gula västarna, men det går inte. Det är något med det extrema våld och det klassförakt som drabbar denna rörelse som gör mig paralyserad, för på ett sätt känner jag mig personligen träffad.
Jag har svårt att beskriva chocken jag upplevde när jag såg de första bilderna på de gula västarna. På fotografierna till artiklarna såg jag kroppar som nästan aldrig visas i det offentliga och mediala rummet, lidande kroppar, härjade av arbete, av trötthet, av svält, av de dominerandes permanenta förnedring av de dominerade, av den sociala och geografiska exkluderingen, jag såg trötta kroppar, trötta händer, fördärvade ryggar, tomma blickar.
Anledningen till att jag blev så bestört var naturligtvis min avsky mot våldet i samhället och ojämlikheterna, men också, och kanske framför allt, att dessa kroppar som jag såg på fotografierna liknade min fars, min brors, min fasters kroppar… De liknade min familjs kroppar, de liknade invånarna i den by där jag tillbringade min barndom, människor som fått sin hälsa fördärvad av eländet och fattigdomen, och som just, under alla min barndoms dagar, envist upprepade ”vi betyder ingenting för någon, ingen talar om oss” – därför kände jag mig personligen träffad av det borgerskapets förakt och våld som omedelbart drabbade denna rörelse. Inom mig, för mig, var nämligen varje förolämpning av en gul väst även en förolämpning av min far.
”Politikerna” och en del journalister svarar: ”symboler för vår republik har blivit utsatta för skadegörelse”. Men vad pratar dessa människor om? Hur vågar de?
Omedelbart, så fort denna rörelse uppstod, har vi i media sett ”experter” och ”politiker” förminska, fördöma och förlöjliga de gula västarna och det uppror de förkroppsligar. På sociala medier såg jag ord som ”barbarer”, ”tölpar”, ”fånar”, ”oansvariga”. Medierna talade om de gula västarnas ”gnäll”: nej, underklassen gör inte uppror, man gnäller, som djur. Det talades om hur ”våldsam” denna rörelse var när en bil sattes i brand eller ett skyltfönster blev krossat, en staty utsatt för skadegörelse. En vanlig företeelse i den differentierade synen på våld: en stor del av den politiska och mediala världen ville få oss att tro att våld, det är inte de tusentals liv som förstörs och döms till misär av politikerna, utan några brända bilar. Man kan verkligen aldrig ha levt i misär om man kan tycka att en tagg på ett historiskt monument är värre än att inte kunna ta hand om sig själv, leva eller skaffa mat till sig själv eller sin familj.
De gula västarna talar om hunger, om utsatthet, om liv och död. ”Politikerna” och en del journalister svarar: ”symboler för vår republik har blivit utsatta för skadegörelse”. Men vad pratar dessa människor om? Hur vågar de? Var kommer de ifrån? Medierna talar också om rasism och homofobi bland de gula västarna. Vem driver de med? Jag vill inte tala om mina böcker, men det är intressant att notera att varje gång jag skrivit en roman, när jag har gestaltat den rasism och homofobi som förekom i min barndomsby, har jag blivit anklagad för att stigmatisera det fattiga landsortsfrankrike. Journalister som aldrig hade lyft ett finger för underklassen blev upprörda och började plötsligt leka underklassens försvarare.
För de dominerande representerar underklassen det absoluta klassobjektet, för att använda Bourdieus uttryck; ett objekt som språket kan manipulera: goda och autentiska fattiga ena dagen, rasister och homofober den andra. I båda fallen är den underliggande viljan densamma: att förhindra underklassen själv från att uttala sig om underklassen.
Vad gör det om man säger emot sig själv från den ena dagen till den andra, bara de håller tyst.
Givetvis har det förekommit homofoba och rasistiska uttalanden och åthävor bland de gula västarna, men när började dessa medier och ”politiker” egentligen att bry sig om rasism och homofobi? När? Vad har de gjort för att bekämpa rasismen? Använder de sin maktställning för att tala om Adama [ung svart man som dödades av polisen] och om Adama-kommittén? Talar de om det polisvåld som varje dag drabbar svarta och araber i Frankrike? Skapade de inte en predikstol till Frigide Barjot [konservativ skribent] och Monseigneur vad-han-nu-heter när det var dags för samkönade äktenskap, och gjorde de därmed inte också homofobin både möjlig och normal i tv-studiorna?
När de dominerande klasserna och vissa medier talar om homofobi och rasism bland de gula västarna, talar de varken om homofobi eller rasism. De säger: ”Tig, fattiga!” Dessutom är de gula västarnas rörelse fortfarande en rörelse i blivande, dess språk är ännu inte satt: om det finns homofobi och rasism bland de gula västarna, är det vårt ansvar att förändra detta språk.
Den sociala rörelsen är ett ögonblick då språket ställs på ända, ett ögonblick då de gamla språken kan börja vackla.
Det finns olika sätt att säga ”Jag lider”. En social rörelse utgörs av precis det ögonblick då möjligheten för dem som lider att inte säga ”Jag lider på grund av invandringen och för att min granne får socialbidrag” öppnar sig, utan ”Jag lider på grund av dem som regerar, jag lider på grund av klassystemet, på grund av Emmanuel Macron och Edouard Philippe”. Den sociala rörelsen är ett ögonblick då språket ställs på ända, ett ögonblick då de gamla språken kan börja vackla. Det är det som händer i dag: sedan några dagar är vi en del av de gula västarnas språkliga förnyelse. I början hörde man bara talas om bensinen, och ibland dök det upp otrevliga ord som ”bidragstagare”. Från och med nu hör vi orden ojämlikhet, höjda löner, orättvisor.
Denna rörelse bör fortsätta, för den förkroppsligar någonting som är rätt, akut och djupt omvälvande, eftersom ansikten och röster som vanligtvis är osynliggjorda äntligen är synliga och hörbara. Kampen kommer inte att bli lätt: man kan se att de gula västarna utgör ett slags Rorschachtest för stora delar av borgerligheten; de tvingar dem att uttrycka det klassförakt och det våld som de i vanliga fall bara uttrycker via omskrivningar, det förakt som har förstört så många liv i min omgivning och som fortsätter att förstöra allt fler, det förakt som tystar och som gör mig så paralyserad att jag inte förmår skriva den text som jag skulle vilja skriva, uttrycka det som jag skulle vilja uttrycka.
Men vi måste segra: vi är många nu som tänker att vi inte står ut med ännu ett nederlag för vänstern och därmed även för dem som lider.
Leave a Reply