Vi är själva vår värsta fiende

Det finns i runda slängar en miljon arbetare i Sverige. Det är en miljon med tyngd. Vi är hjärtat i ekonomin och har svarvats på ett sätt som ger oss unika förmågor.

• Vi har allt att vinna på en grundlig förändring av samhället, eftersom samhället bygger på att pressa fram obetalt arbete ur oss
• Vi har en naturlig förmåga att samla oss kollektivt, eftersom produktionen av varor format och disciplinerat oss
• Vi övervinner trångsynthet och fördomar eftersom vi tillhör en internationell klass, och vårt arbete står i förbindelse med världens alla hörn

Så varför har vi inte kommit längre? Varför försämras arbetsvillkoren? Varför dryper samhället av exploatering och förtryck?

Historiskt kan man svara att vägen varit oklar, att främmande politiska rörelser blockerat den, att exploatörerna varit för mäktiga. Förräderier och splittring har också kantat arbetarklassens århundraden.

Men vi har också ett facit från socialdemokratin och kommunismen. Vi vet vilka vägar som ledde fel. Idag är exploatörerna är svaga och inga större politiska hinder finns för att vår egen arbetarrörelse ska kunna växa.

Det som nu håller oss tillbaka är vi själva. Vi är själva vår värsta fiende.

För vår arbetarmiljon lider ännu av slavmentalitet. Det kan ju bli värre, det finns utsugare som pressar hårdare, många i världen har det sämre. Det är en inställning för slavar. Det är tvärtom just därför att de mest utsatta arbetarna inte har en chans själva som vi måste agera.

Vi behöver kasta av oss folk som frossar i självömkan och självförakt, som dödförklarar arbetarklassen och låter sig påverkas av borgerliga spyor i tidningar, på nätet och teve.

För varje steg framåt kommer våra förmågor att synas tydligare, och självförtroendet växa hos alla arbetare. Inte minst bland dem som lever närmast rännstenen. Varje aktion vi gör tillsammans är otroligt betydelsefull.