Politik är maktkamp, och i ett klassamhälle blir politiken alltid en slags klasskamp. Med de glasögonen är det värt att se dokumentärerna som SVT nu visar om Ryssland.
Mest omskrivet är Oliver Stones intervjuer med den ryske presidenten, Putin enligt Oliver Stone. De har kallats okritiska och det är delvis sant, för av intervjuerna lär man sig inget om Rysslands inre liv. Hur har arbetarna det? De många fattiga? De unga män som plågas i värnplikten och skickas ut i meningslösa krig? Varför bär kvinnorna bördorna för den sociala misären? Varför jagas sexuella och nationella minoriteter på gatorna? Och så vidare.
Man får heller ingen inblick i den ryska överklassen. Putin verkar närmast ansvarsfull efter det katastrofala 90-talet, men den politiska eliten är fortfarande genomsyrad av korruption. I maktspelet ingår mord, förbud och fängelsehålor. Männen som efter Sovjetunionens fall och chockterapin (se nedan) kuppade åt sig hela landets tillgångar kallas nu ”affärsmän” som utvecklar den ryska ekonomin. Allt detta verkar Stone vara blind för.
Det riktigt intressanta med Stones intervjuer handlar om USA och EU. ”Våra” länder, där ”våra” politiker alltid berömmer sig själva för sina demokratiska metoder och sätt att styra ekonomin.
Med vad ska man likna en Bush, Obama eller Trump? Kanske med polischefen Göran Lindberg. Han blev känd för sina entusiastiska föreläsningar om jämställdhet inom poliskåren. Men i november 2010 dömdes han för grov våldtäkt, våldtäkt, köp av sexuella tjänster, försök och medhjälp till sexköp samt koppleri och misshandel.
Amerikanska och europeiska politiker gillar att tala om fri- och rättigheter, bara för att mellan talen iscensätta statskupper och inbördeskrig, utpressa svagare länder och plundra deras resurser. Sverige tillhör den klubb som för all framtid vill hålla de 144 miljoner ryssarna som billig arbetskraft åt globala bolag och leverantörer av råvaror. Eller kanske av glädjeflickor i den halv-officiella sexhandeln med kvinnor från det forna Sovjetunionen?
För den skull rustar man militären, omringar Ryssland, underblåser konflikter, övar längs gränserna och sprider rasistiska fördomar. Allt under föreläsningar om demokrati. Det lyckas Stone visa genom att hålla upp Putin som en spegel: detta är vårt fula ansikte.
I dokumentären Att skapa en Putin lär man sig mer om Rysslands inre liv. Sovjetunionen hade ruttnat inifrån och föll ihop av sin egen tyngd. Drömmen om ett klasslöst samhälle krossades redan ett par år efter revolutionen 1917. Efter den stora terrorn på 30-talet och kriget mot Nazityskland lyckades istället kommunisterna skapa en byråkratisk hushållning som höll ihop till 1991. Det var instabilt, ineffektivt, förtryckande och kortsiktigt. Men än värre skulle det bli.
Dokumentären börjar med valet av Boris Jeltsin till president och följer stegen från den fria prissättningen på varor till privatiseringen av all statlig egendom, framväxten av oligarkerna (som nu kallas affärsmän) och deras stölder. Ryssarna fick än en gång svälta. Amerikansk stormaktspolitik och rådgivare från väst låg bakom denna chockterapi som skulle göra landet till ett fritt, kapitalistiskt samhälle. Det slutade med statskonkurs och Putins stigande mot makten.
Under dessa år växte antalet fattiga i Ryssland från 2 miljoner till över 70 miljoner. Medellivslängden för ryska män sjönk från knappt 64 år till 57 år. Den svenske ekonomen Anders Åslund, en av ingenjörerna bakom chockterapin, förklarar det med att ”de som dog, det var medelålders ryssar som söp ihjäl sig, och det var män som inte kunde anpassa sig till systemet.” Smällar man får ta.
Så var det, och så är det, att man grävde i den ryska plånboken och inga mänskliga offer var för stora. Frågar man sig hur Putin kom till makten – vänd blickarna mot Washington, Bryssel och Rosenbad. Han är trots allt deras barn. Våra vänner finns i den ryska underklassen, som med sitt arbete tvingas livnära både ryska oligarker och västerländskt kapital.
Leave a Reply