För åtta år sedan pågick en kamp för Kiruna sjukhus. Landstinget, idag Region Norrbotten, ville koncentrera vården och avveckla länets mindre sjukhusen i etapper.
Det handlade om akutkirurgin. Kritikerna menade att en industristad som Kiruna behövde tillgång till snabb vård vid allvarliga olyckor. Landstinget ville lösa det med helikoptrar.
Men personalen på sjukhuset gav sig inte. De bildade en aktionsgrupp som kallade till massmöten. Det första samlade 200 deltagare på Folkets hus. Det andra 500 personer i stadshuset. Den största demonstrationen i Kiruna sedan Gruvstrejken hölls med över 2000 deltagare.
Ett tryck började bildas och i spetsen för rörelsen gick Gruvtolvan. Gruvarbetare talade och mobiliserade för sjukhuset. Rörelsens styrka låg i att den fick arbetsplatserna på fötterna.
Skyddsombuden blev högaktiva. De gjorde riskanalyser som visade på faran utan rätt beredskap på orten. De genomförde ett symboliskt skyddsstopp och spärrade av industrivakten till LKAB.
Pressade inifrån lovade fackliga företrädare att stänga gruvan om landstinget gick vidare med planerna. Men sedan föll yxan och ingenting hände. Man gav upp och hänvisade till paragraferna för skyddsstopp.
Och så dog denna rörelse. För mycket prat, för lite handling. För höga förväntningar på ”kritiska” direktörer, landstingspolitiker och fackliga företrädare. Det var sista gången Gruvtolvan som klubb försökte mobilisera medlemmarna.
Det är inte alltid rätt att vara militant – men ofta är det fel att vara någonting annat. Nu lever kirunaborna med ett sjukhus under avveckling. Varje år skördas offer för stängningarna av BB och akutkirurgin.
Det hade kunnat förhindras. Men vi insåg inte att de enda som bryr sig om våra liv är vi själva, och att våra beslut får konsekvenser även när vi inte gör någonting.
Alliansen skulle ha byggts direkt mellan gruvarbetare och sjukhuspersonal – en gemensam aktionsgrupp med företrädare från arbetsplatserna – hela vägen ut till samordnad handling.
Nu när allt fler arbetare sätter sig i rörelse är detta en lärdom att ta med sig.
Kontrollera den egna rörelsen kollektivt. Välj nya och avsättbara ledarskap där det behövs. Lita inte på makthavare och fullfölj alla beslut som tas kollektivt.
Leave a Reply