Det är vi som är framtiden

[Insänt till rörelse.org]

Det är så svårt och förklara till andra hur jag jobbat tio år som gruvarbetare men ändå på något sätt känner mig utanför. Det känns ibland som att jag inkräktar på andras territorium, trots att det är mitt eget. 

Jag känner så här för att jag är kvinna, det vet jag med säkerhet. Men det är så svårt och förklara hur ett kroppsspråk kan säga mer än ord och hur blickar kan kränka. Vi är nog många som känner samma sak men som väljer att inte säga något. För vem skulle förstå?

Jag tittar runt omkring mig när jag dricker mitt morgonkaffe i fikarummet en mulen måndag i september. I alla kontor sitter killar och män i olika åldrar och förbereder dagens arbete. Inte en enda kvinna är ägare till namnskyltarna på dörrarna. Dagens planering sköts kanske bättre av män? 

Strax innan första rasten ringer jobbtelefonen. Det är operatören som kör verket jag jobbar i och han har fått ett larm. Han förklarar vad det är som felar och vad jag ska göra. Det är den där killen som inte gärna ringer till tjejer med arbetsordrar tänker jag. Varför vet jag inte. Tur att alla här är tjejer för då har han inte något val tänker jag. Han tror inte jag förstår vad han säger. Han höjer rösten och förklarar för mig att om inte jag har rätt kompetens för arbetet får jag minsann hitta någon som har det. Vilken skit han är. Jag tar emot och går vidare. 

Senare under lunchen öppnar jag företagets informationstidning. Jag ser en kvinna på framsidan som ler i sprillans nya tjänstemannakläder. Det är tydligen vår nya jämställdhetsansvarige som ska redogöra för vårt nya mångfaldsarbete. Vart är det mångfaldsarbetet undrar jag? Jag bläddrar vidare. På mittuppslaget dyker koncernledningens senaste produktionsinformation upp. Det är inte en utan fyra äldre män. Alla med slips och kavaj och sammanbitet ansikte. Alla pratar siffror, kvartalsrapporter och produktionsmål. Inte en enda pratar jämställdhet. Varför skulle dom egentligen tänker jag? Jag fnyser och stänger häftet. Orkar inte läsa mer.

När jag går på toaletten efter lunchen upptäcker jag att mensen kommit, men jag är oförberedd och har inte med mig några tamponger den här gången heller. Finns inga på toaletten heller, varför skulle det, vi har inte ens en sanitetsbehållare. Folk kanske inte har mens här tänker jag. Jag åker till damernas omklädningsrum? Finns inget där heller. Det slutar med en halv pappersrulle nedstoppad i trosan och en önskan om att det ska hålla resten av dagen. 

Två månader senare blir jag gravid. När plusset på stickan dyker upp blir jag rädd, men samtidigt så förväntansfull och glad. Efter några dagar berättar jag för mina kollegor om graviditeten. En stor och kraftig karl brister ut i skratt för att sen sucka högt. Hans besvikelse fyller rummet. En del skrattar med honom medan några andra ler snällt för att försöka dölja sitt missnöje. Är det bara jag som känner det undrar jag, den nästan hånfulla stämning som uppstått? Alla kollar på mig nu och jag ser på dom att jag inte betyder något för dom längre. För nu ska jag bli mamma istället för att arbeta. Jag känner mig så ledsen, jag som var så glad för det här. Fan vilken ångest jag får. Jag kanske inte borde skaffa barn ändå.

Folk förstår inte när jag säger att jag känner mig förminskad och diskriminerad på grund av mitt kön. Jag har ju lika lön som mina manliga jobbarkompisar. Som om det skulle räcka tänker jag. Jag vill komma till jobbet utan att få små kommentarer, blickar och saker som mellan raderna gör mig mindre. Saker som inte syns men känns. Jag jobbar på ett modernt industriföretag i ett rikt jämställt land. Ändå känner jag mig som en gäst i mitt eget hem. Det känns som att jag är här för statistiken. Inte för att någon vill det egentligen. 

Jag vill inte mer skriker jag mot betongväggen. Jag skriker och väntar på ett svar som om den kunde höra mig. Jag borde skrika till de ansvariga istället tänker jag. 

Jag är av naturen inte en som ger upp. Jag har enormt mycket kraft i mig faktiskt, det är nästan beundransvärt. Som tur är finns det fler som känner som jag, som känner att vi behöver skrika, tillsammans. Med dom får jag vara den jag är och med dom känns allting bra. Jag blir hoppfull av att se oss tillsammans och göra saker som stärker oss. 

Vilken kraft vi besitter ändå, gruvsystrar, och vilken tur att vi fann varandra. Vi är inga gäster längre. Det är vi som är framtiden.