Arbetarklassens enda inlägg i valdebatten kom från Svappavaara. Där stoppade hundratalet gruvarbetare produktionen eftersom bristande arbetsmiljöansvar orsakat en ung flickas död. Men de fick ingen replik från riksdagspartierna.
Fler dör på jobbet varje år än i dödsskjutningar. Förra året var det 49 mot 42. Ändå hade ingen, inte ens socialdemokraterna eller vänsterpartiet, något att säga om fallolyckan på LKAB i juli. Förorterna, gängen, invandringen och poliserna pratade däremot alla om.
Nu slåss de om regeringen. Men där ute fortsätter samhällets riktiga chefer göra vad de vill med sina löneslavar, hyresgäster, lånetorskar. Vi kan leva eller dö – det spelar ingen roll. Politikerna vänder ryggen till arbetarklassen.
Samtidigt gör socialdemokraterna sitt sämsta val någonsin, förlorar makten i Region Norrbotten efter 84 år, körs över av centerpartiet i gruvstaden Kiruna. De backar i 252 av landets 290 kommuner, i 37 av 44 norrbottenskommuner.
De här sakerna hör ihop.
Norr är inte längre något tryggt fäste för socialdemokraterna. Vi varken gläder oss eller grinar över det – de har flytt vår vardag för länge sedan, gjort sig obetydliga. De enda som krampaktigt greppar fanan är en krympande skara nostalgiker i facken.
26 procent av LO-medlemmarna röstade på SD och 29 procent på något av allianspartierna. Är det inte dags att börja dra slutsatser? Socialdemokratin och arbetarrörelsen separerar, och vi måste fylla tomrummen som uppstår efter det.
Det gör vi genom att hålla oss enade och bygga en rörelse av oberoende fackgrupper inom LO-förbunden. På det sättet kan vi nyttja det som finns kvar av arbetardemokratiska rättigheter på jobbet, och upparbeta en kollektiv styrka mot arbetsköparna och borgarna.
Sluta retirera – börja agera. En rörelse av oberoende fackgrupper kan väcka riktigt hopp. Vi kommer aldrig att vända ryggen till när arbetare hotas och pressas, dör och lemlästas.
Leave a Reply