Många känner att kollektivet är splittrat. Så här kommer ett råd: var disciplinerade och sätt exempel. Det ger hopp och enighet.
En del arbetare kör eget race. Blir situationen på jobbet överjävlig drar de sig undan, tvekar, ger upp. Ofta är de unga och ”bara tillfälligt här”, på väg att förverkliga någon dröm, eller gamla och besvikna över hur allt har blivit.
Sånt söndrar enigheten och sprider tvivel. Kollektivet har varken råd med karriärister eller martyrer. Oavsett om de blir ingenjörer eller fyllon är kompisarna kvar i skiten, och nya generationer av löneslavar mals ner i Grottekvarnen.
Vi ska peppa våra uppgivna jobbarkompisar, men en del kommer inte vakna förrän vi sätter exempel. Ibland är handlingen det mest enande man kan tänka sig. Då visar vi: så här ser solidariteten ut, så här mäktiga blir vi tillsammans.
Ser ni nu? Är ni med oss?
Men kollektiv handling kräver disciplin. Man måste anpassa sig och offra saker för sina mål. Egentligen har produktionen redan lärt oss det. Vi jobbar i hemska miljöer och trotsar värkande kroppar för ett högre mål.
Nu ska vi använda disciplinen för oss själva. Vi står fast vid kraven oavsett vad. Hur äckligt det än låter måste vi marschera i takt. Utan disciplin är kollektivet en kacklande hönsgård.
Ordet smakar illa eftersom de socialdemokratiska och kommunistiska tvillingbröderna använde disciplinen mot arbetarna. Gör si och gör så, sa ledarna. Arbetarna lydde, ofta mot sina instinkter, och blev svikna.
Men så är det inte längre. Disciplin är att gå på fackmötet och öppna truten fast man är nervös. Disciplin är att hålla ihop en kollektiv handling när det blir obekvämt och hotfullt. Disciplin är att säga nej till jobbarkompisar som sätter egna intressen före andras, och visa en annan väg.
Leave a Reply