Det sägs att den moderna gruvindustrin är automatiserad. Olyckor händer sällan för det finns knappt några arbetare, och de som är kvar har vita leenden. De jobbar på Drömfabriken.
Som journalisten Peter Kadhammar skrev i Aftonbladet när han visats runt i Kirunagruvan: Det är länge sedan gruvarbetarna slet fysiskt, det är länge sedan de kom tillbaka upp i ljuset svarta i ansiktet av stenarnas damm.
Det kallas marknadsföring när företag gör det, men det är bullshit som förvrider människors tankar. De får skitstänk på hjärnan. Kadhammar är inte den förste.
Bolagen vill kontrollera all information. De anställer arméer av ”kommunikatörer”, skickar tidningar till hushållen, publicerar hemsidor och bevakar sociala medier. De förbjuder arbetarna att tala.
Till sist kan ingen säga emot: utanför grindarna vet man inget, och innanför kan man inget säga. Så har direktörerna vunnit total makt. Deras versioner är alltid sanna för det finns inga andra.
Och så har bilden av gruvarbetaren som överbetald halv-tjänsteman etablerats. Det har varit en planerad och lång nedvärdering av yrket. Eftersom det är länge sedan gruvarbetarna slet fysiskt måste missnöje bero på bortskämdhet. De jobbar ju på Drömfabriken.
Vad hjälper då fakta? Så fort arbetare andas in för att säga något möts de av en kritikstorm. Bolagen använder nätkrigarna på samma sätt som SD: de utnyttjar andras okunskap för att dra igång ett jävla liv.
Ta ”strejken” i Göteborgs hamn som många upprördes över i somras. Den var skadlig för svensk ekonomi. Fast det var ingen strejk – utan en lockout från bolaget. Samtidigt fortsatte nyttiga idioter hetsa mot ”strejkande hamnarbetare”.
Lögner och hån tär på självkänslan. Och så kommer det vara tills vi bryter monopolet på information. Kan inte facket föra vår talan väljer vi nya talespersoner. Vi måste stå rakryggade.
1969 kunde ingen trycka ner gruvarbetarna. De var på fötterna och använde sin gemenskap för att få ut sanningen. De valde sina ledare, var stolta och visste vad deras arbete var värt.
Leave a Reply