Hur går det om gruvarbetarna tar en fajt? Det handlar om de yngre arbetarnas framtid och arvet som de äldre arbetarna lämnar efter sig. Det handlar om hela Malmfälten.
Den senaste riktiga fajten var strejken 2007. Den var dåligt organiserad, leddes av fackgubbar i skräckblandad förtjusning och avbröts innan bolaget ens diskuterat lönekravet. Istället blev det löneavdrag, varningar och splittring för gruvarbetarna.
Men även LKAB förlorade pengar och anseende under konflikten. Man kan säga att båda parter räddades av den extrema prisökningen på järnmalm, för då behövde ingen längre prata om den lilla otrevligheten som nyss ägt rum.
Efter finanskrisen kom guldåren. LKAB hade en hysteriskt hög vinstmarginal, per anställd bland de högsta av alla företag i världen. De lokala avtalen gav skapliga löneökningar och det fanns oftast tillräckligt med personal. LKAB investerade stort.
Men sedan föll priserna igen och i Mertainengruvan förintades värden som hade satt ett mindre kapitalstarkt bolag i konkurs. Ägarna bestämde sig för att ruska om verksamheten.
Bolagsstyrelsen tänkte ”karva i det överflödiga fettet” (som Sten Jakobsson smakfullt uttryckte det), Gruvtolvan lallade med och Jan Moström kallades Slaktaren från Boliden. Och slaktats har det: i lönetakt, förmåner, personalstyrka, arbetstider och stödfunktioner som företagshälsovård. Det kallas kostnadseffektivisering.
Med dessa affärsmän vid rodret, måste vi ställa frågan från andra hållet också: hur går det om gruvarbetarna inte tar en fajt? Redan nu krisar produktionen, personalen flyr och stadsomvandlingarna går på lågfart. Hur ser det ut om ett eller två år till?
När slakten började hoppades många att facket skulle organisera motståndet, typ ”ring så strejkar vi”. Men telefonen ringde aldrig. Facket kunde inte försvara villkoren, och det blev upp till gruvarbetarna att själva bli nitiska med rasttider och säkerhetsföreskrifter.
Idag är arbetarna mer enade än på mycket, mycket länge. De har blivit varma i kläderna. De behöver inte vänta på facket eller kura ihop i fosterställning. De är redo att sträcka på ryggarna.
För när annars, om inte nu? Det är fort gjort att hålla ett möte och bilda ett centrum. Då är kollektivet kapabelt att välja hur kampen ska föras vidare.
Leave a Reply