LKAB har en lönsam verksamhet. Årliga avskrivningar på de egna anläggningarna är det enda som döljer detta. Priserna är bra, efterfrågan hög, produktionen okej. Det pågår ingen överlevnadskamp.
När Jan Moström tillträdde som verkställande direktör utlovade han ett tekniksprång. Men det vi får är motsatsen: mer muskelkraft, längre dagar och sämre betalt. Vi backar in i framtiden.
Nu väntar ett nytt arbetstidsavtal. Det verkar innehålla obligatoriska raster med dramatiska förändringar av skiften, och en uppsagd överenskommelse om restid innanför grindarna.
Den röda tråden: längre tid på jobbet, mindre pengar.
Det gör ett vanligt familjeliv ännu svårare. Under årtionden utprovade arbetssätt riskerar att förstöras. Längre arbetstid utan mer betalt är lönesänkning. Vi kan inte gå med på det.
Det finns inga raster i gruvindustrin. Vi är bundna till arbetsplatsen, ibland utan att kunna kommunicera med världen utanför. Är det fritid? På våra raster löser vi problem och planerar jobb – det är planeringstid.
Hälsan kräver kortare arbetstid. Vi verkar inte bli av med skjutgaser, damm, dieselavgaser och annat elände. Människor ska inte vistas där längre än nödvändigt. Därför säger vi nej till längre skift. Hur länge lever gruvarbetare i snitt?
Restid innanför grindarna var en kompromiss med längre dagar mot skälig ersättning. Nu vill man säga upp ena delen, nämligen den om ersättning. I så fall borde alla stämpla i manskapshusen. Är man ombytt så är man på arbetstid.
Tänk om vi vände oss framåt istället? 1930-talet ringde och ville ha tillbaka sin produktionsfilosofi, LKAB.
Leave a Reply