Nyligen skrev sex gruvarbetare en debattartikel i Aftonbladet. Där uppmanade de Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar att göra handling av sina ord och sätta arbetarna i ledningen för industrins omställning.
Svaret blev ljumt. Dadgostar kommenterade saken gillande men ställde samtidigt in sitt besök i Vitåforsgruvan. De konkreta förslagen om ett folkrörelsearbete i Malmfälten nämndes inte alls.
Men retoriken fortsätter i samma ton. Under de så kallade Vänsterdagarna i Göteborg, som hölls förra helgen, menade Dadgostar att de numera är Sverige enda arbetarparti. Och hon upprepade: ”omställningen kommer att ledas av yrkesskickliga industriarbetare.”
Här behövs en reality check, för arbetarna leder inte ett skit. De vet inget om vad koncernledningarna kokar ihop eller facken säger i styrelserummen. De avkrävs uppoffringar men får inte vara med vid planering och beslut.
Omställningen leds av byråkrater och därför är arbetarna skeptiska. De inser att en omställning på kapitalets villkor drabbar dem negativt och inga högtravande tal ändrar på det. Den saken sitter i maktrelationerna.
Frågan är således hur dessa relationer kan förändras. Om Vänsterpartiet saknar musklerna för det som gruvarbetarna föreslog – ett uthålligt, rörelsebyggande inventeringsarbete – så kanske ett möte är mer realistiskt.
Kan gruvarbetarna och Vänsterpartiet skapa ett möte mellan industriarbetare från hela landet, för att diskutera och spika krav? Inte ett fackligt möte, inte ett partimöte, utan ett möte med representanter direkt från golvet. Alla som bär upp ett verkligt förtroende ska kunna komma.
Låter det läskigt? Säkert för vissa. Riskabelt? Ja, det är det. Men den som vill stärka arbetarrörelsen måste också lita på arbetarklassen: levande rörelser kan inte kontrolleras utan skapas i farten, söker sitt oberoende, hittar sina egna röster och metoder.
På ett eller annat sätt kommer arbetarnas intressen att bryta in i omställningarna. Det är inte frågan. Frågan är på vilken sida Vänsterpartiet ställer sig.
Leave a Reply