Det är lätt att skrocka åt regeringskrisen. Riksdagen är en dokusåpa där tittarna gillar dramatiken men föraktar deltagarna. Och visst förtjänar politikerna lite hån. När de plötsligt stod utan manus blev de småaktiga fumlare. De blev mänskliga. Man slutade akta och frukta dem.
Parlamenten har alltid bestått av karriärister och förvaltare, hästhandlare och medelmåttor som lärt sig prata tomt och vunnit uppbackning från någon partiapparat. Men det som sker nu, som får slöjan av ”professionalism” att falla, är att maktkampen blivit hårdare.
Regeringskrisen är samhällskrisens skrattspegel. ”Cirkusen” i riksdagshuset speglar kapitalets upplösta ordning; partibråken speglar den förtvivlade kamp som dominerar många människors dagliga liv; politikens svaghet speglar det skingrade arbetarkollektivet och den förslummade stadsdelen, där missnöjet jäst länge.
Missnöjet har ritat om den politiska spelplanen. Befolkningen bär förväntningar som riksdagspartierna aldrig kan infria, bundna som de är till kapitalets ramar och överstatliga strukturer, och det vi bevittnar är den borgerliga politikens oförmåga. En tilltagande panik i den formella maktens korridorer, en förlamning av klassmaktens offentliga organ.
Det gläder varje människa som förnedrats i den värld som politikerna höjt till skyarna, men det presenterar också en utmaning. För om inte en Andersson, Kristerson eller Åkesson – vem i stället? Om makten glider dem ur händerna – vem står redo att fånga upp den?
Det som växer snabbast i det pågående sönderfallet är dynamiken för sociala inbördeskrig, där ord och idéer upplevs som otillräckliga. Raseriet får allt mer sällan utlopp i konstruktiva banor. Det är en spelplan där de rika och mäktiga har övertaget eftersom de är bäst rustade.
Men en massiv inbrytning underifrån och uppkomsten av politiska motmakter kan inleda en helt annan dynamik, och när det svenska statsskicket vacklar är det dags att väga frågan om den politiska masstrejken – en gemensam aktion för att välta regimen i rätt riktning.
Arbetare har inga partier att rösta på. Men de kan, med sina närstående samhällsgrupper, driva en kampanj för att nära inpå valdagen genomföra en politisk strejk. Det vore uppbyggligt. Det vore att göra politiken relevant igen.
Det är svårt men det kan göras. Tiotals blir hundratals, hundratals blir tusentals. Organisering, planering och handling: i rörelsen kan lösningarna prövas. Så förändras styrkeförhållandena. Så grundas riktiga arbetarpartier.
Leave a Reply