Nu närmar sig valet och frågan hur man ska rösta. Det diskuteras under vånda i rastkurar och fikarum eftersom det inte finns några självklara alternativ.
Socialdemokratin tror inte ens på sig själv. Facket försöker pumpa upp lite entusiasm men orkar inte längre än till argumentet att SAP är mindre dåligt än de andra (i själva verket nästan samma sak).
Att rösta på sverigedemokraterna är som att kissa på sig själv när man fryser: först blir det varmt, sedan blir det ännu kallare. Sedan har vi den borgerliga alliansen, som bara väntar på ett tillfälle att få adoptera SD till sin familj och vinna politisk majoritet. Hela detta byke är djupt arbetarfientligt.
Och då återstår vänsterpartiet. Av historiska skäl vill man tro att vänsterpartiet har något med arbetarklassen och arbetarrörelsen att göra, men de banden har blivit väldigt tunna.
När tidningen Flamman (vänsterpartistiskt lojal) presenterade ”100 namn för vänsterns framtid” fanns 5-6 arbetare på listan. Resten var journalister, professorer, influencers (haha), skådespelare, utredare, forskare, riksdagsledamöter, jurister, författare, kommunpolitiker, serviceanställda.
Vi hyser inget agg mot serviceanställda, tvärtom. De jobbar ofta i arbetslag till lägre lön och sämre villkor än oss. De ska bli våra allierade. Men först måste vi bli politiskt självständiga. Bara så kan arbetarklassen visa vägen till ett bättre samhälle för flertalet.
De flesta av vänsterns ”flammor” har dock helt andra intressen än oss. De upplever inte den dagliga exploateringen. De töms inte på skaparkraft varje dag. De får skörda sin egen frukt under fria förhållanden.
Vi kanske måste rösta på (s) eller (v) genom att kryssa arbetarna på deras listor. Men det är ingen väg till frihet, bara ett klassmässigt svar i en svår situation. Med tiden måste ett nytt politiskt ledarskap bildas i det här landet, ett ledarskap av och för arbetare.
Leave a Reply