USA har inga vänner, bara klassintressen. Inga offer är för stora om det gynnar kapitalet. Det har nästan varje latinamerikan fått uppleva. Nu mobiliserar USA med stöd från lydstaterna i EU för att plundra Venezuelas naturtillgångar.
Det har skapat en akut politisk kris. Det enda som verkar säkert är att den sittande regimen i Venezuela nått vägs ände. För långt innan denna kris har landet befunnit sig på ruinens brant.
”Regeringen försöker döda oss med hungern som vapen”, sa oljearbetarnas fackordförande José Bodas i ett tal förra året. Under president Nicolas Maduro har det blivit svårt att få mat för dagen. Genomsnittsvikten har sjunkit dramatiskt. Lönerna går inte att leva på. Tillsammans med 3 miljoner andra venezolaner har skaror av oljearbetare lämnat landet.
Oljeindustrin är hjärtat i landets ekonomi. Den ger 90 procent av exportinkomsterna och hälften av statsbudgetens inkomster. Dessa resurser hade kunnat driva omställningen till elektrifiering och utveckling av helt andra branscher, inte minst livsmedelsproduktionen. Men Maduros vänsterpopulistiska rörelse hade andra intressen.
Oljepengarna användes till kortsiktiga projekt, militären, fortsatt import av livsmedel och som smörjmedel i landets utrikesrelationer. En byråkrati byggdes ut inifrån statsapparaten till att omfatta alla ledande befattningar och kväva den oberoende arbetarrörelsen. Sådant är inte billigt.
Kritiska arbetarröster pressades ut i marginalerna. Fackledare som vägrade konvertera till den ”bolivarianska” ideologin förföljdes, avrättades vid trafikljus eller tvingades i exil. De som kapitulerade belönades med den sortens privilegier som byråkratin alltid unnar sig själv.
Vänsterpopulismen i Venezuela undertryckte arbetarrörelsen och kunde fortsätta sitt samhällsprojekt några år till. Men nu är det slut.
När oljepriset halverades 2014 blev det uppenbart att oljeindustrin misskötts under lång tid. Maduro svarade med militarisering av arbetsplatserna – generaler blev direktörer, och soldater blev arbetare. Men produktionen fortsatte sjunka. Inkompetens och korruption raserade industrin.
Från andra sidan Karibiska havet ser Donald Trump ett haltande byte. Sanktionerna mot Venezuela är kallhamrat utformade för att skada befolkningen så pass mycket, att de drivna av svält utdelar nådestöten mot regimen och vidöppnar portarna för utländskt kapital.
Skulle hoten drivas till väpnade insatser från USA måste all kraft läggas på att slå tillbaka dem. Men fram till dess gäller att Maduro är den sämsta försvararen av Venezuela – han ska köras ut av arbetarklassen och närstående grupper.
Venezuela behöver en regering som sätter oljeindustrin under OPEC:s förvaltarskap, med arbetarkontroll av den dagliga driften, tills verksamheterna kommit på fötter. Så kan en oljefond byggas upp och bli mittpunkten för ett investeringsmonopol som förbereder socialisering av hela ekonomin.
Vi klassmedvetna gruvarbetare stödjer en obegränsad generalstrejk som underkänner både Maduros regim och USA:s lakej Juan Guaidó – tills fullständigt fria val kan hållas till nationalförsamlingen och presidentämbetet.
Leave a Reply